Överdetektiv, inspektionskonstapel Otto Suoniemi hade ett anteckningshäfte med vaxpärm i bröstfickan när han blev skjuten. Kulan som träffade honom bromsades ner av häftet. Suoniemi återhämtade sig från skadorna och återvände till arbetet i januari 1943. Polisens förtjänstkors började delas ut i november 1942. Suoniemis förtjänstkors var försett med särskilt omnämnande.
En medlem i Uleåborgspolisens specialenhet för krävande situationer hade på sig den här hjälmen under ett uppdrag i januari 2015. Enheten skulle arrestera en man som dödat två personer i en restaurang och skadat två andra. När mannen skulle gripas slog han polisen i huvudet med en yxa. Denne överlevde tack vare den nya hjälmmodellen med tjockt visir. Polisen kunde fortsätta arbeta efter denna livsfarliga händelse.
Föremål från bakhållet i Borgå 2019. Denna skyddsväst bars av den äldre konstapel som blev skjuten i sidan.
Allvarliga våldshandlingar har tvingat oss att ändra handlingssätten och utrustningen. Vi har satsat mycket på att den första polispatrullen som kommer till platsen har kunskaper, färdigheter och redskap för alla situationer och därmed beredskap att stoppa vilket farligt handlande eller vilket brott som helst som är riktat mot människor. Polisöverdirektör Seppo Kolehmainen på polisens edsfest 23.9.2022.
Nedan följer några överlevnadshistorier i samband med farliga och krävande polisuppdrag under olika tider. Riskerna har varit allvarliga i alla situationer, men poliserna har trots sina skador överlevt och kunnat fortsätta i sitt arbete efter att de tillfrisknat. En del av situationerna är s.k. tillbud. Fallen belyser väl förändringarna i polisens verksamhetsmodeller. Faktorer som i dagens läge framhävs i polisens taktik är framförhållning, beredskap och inhämtande av så exakt bakgrundsinformation som möjligt. Trots detta klarar sig poliserna fortfarande inte utan skråmor och skador. Det kan alltid inträffa något oväntat som ändrar händelseförloppet och får ödesdigra följder.
Överdetektiv, inspektionskonstapel Otto Suoniemi skadades 1942
Under fortsättningskriget var Statspolisens (Valpo) avdelning i Tammerfors och stadens poliser sysselsatta med att söka krigsmotståndare. Bilmekanikern Pellervo Takatalo var kommunisternas ungdomsansvariga. Under vinterkriget krigade han i Summa, men när fortsättningskriget bröt ut började han bilda en motståndsgrupp av unga som gjorde sabotage. I Tammerfors med omgivning gjordes sammanlagt 21 sabotage där arméns bilar, järnvägsskenor, tåg och transformatorer sprängdes. Även Ratina kraftverk och Takofabriken vandaliserades. Takatalo greps, men han lyckades fly i januari 1942. I oktober samma år avslöjades hans gömställe.
Enligt polisundersökningarna fick överdetektiv Otto Suoniemi vid polisinrättningen i Tammerfors den 31 oktober 1942 kl. 12.30 order att åka till Lamminpää tillsammans med fem Tammerforspoliser och två detektiver från Statspolisen. Den enda instruktionen var att ta med Suomi-maskinpistolen. Under resan meddelades att de hade i uppgift att gripa den efterlyste Takatalo som gömde sig i huset. Frun som bodde i huset var hemma men visste ingenting om Takatalo eller skyddsrummet i källaren. Till slut öppnade hon ändå källardörren för poliserna och svimmade. Frun bars till sängen och en läkare kallades till platsen.
I potatislåren i källaren fanns en lucka och därifrån ledde trappor till en svart dörr. Poliserna befallde: ”Kom ut, annars kastar vi in en handgranat.” Inget svar, poliserna sköt mot dörren och från skyddsrummet avfyrades två skott tillbaka. Poliserna flyttade sig till sidorna av dörren och Suoniemi flyttade sig med sin kulsprutepistol för att förbättra skjutavståndet. Snart kastades två handgranater från skyddsrummet. Rummet fylldes av rök, det var svårt att andas och se och tryckvågen fick magasinet på Suoniemis vapen att lossna. När en tredje granat kastades från skyddsrummet föll kulsprutepistolen till golvet, Suoniemi slungades bakåt och fick splitter i huvudet. Genom dörren anföll en man med Nagant-revolvrar i händerna. Han sköt mot Suoniemi och träffade honom i överarmen. Detektiven träffades av fem skott under kampen. Under brottningsmatchen lyckades detektiven riva revolvern ur mannens hand och kniven ur hans bälte, och högg sedan mannen i armen med kniven. Mannen gav sig och Suoniemi ledde ut honom ur källaren. Takatalo hade arresterats.
Både Suoniemi och Takatalo skadades allvarligt. De fördes i ilfart till avdelningen för döende på Hatanpää sjukhus och placerades till och med i samma patientrum. Suoniemis fru var rädd för att Takatalo skulle vakna till och skada hennes make. Suoniemi klarade sig och återvände till arbetet i januari 1943. Polisens första förtjänstkors delades ut i november 1942. Det förlänades Suoniemi med specialtecken. Takatalo blev senare detektiv i den s.k. röda Statspolisen.
En situation i början av 1990-talet då en farlig person greps i Helsingfors
Texten bygger på verkliga händelser. Berättaren var vid tidpunkten för händelsen ung brottsutredare vid polisinrättningen i Helsingfors och han hade varit närvarande i situationen.
Jag vill genast i början berätta en sak. Jag har aldrig varit tvungen att avfyra ett enda skott mot en människa i ett tjänsteuppdrag. Jag har endast skjutit i situationer där jag varit tvungen att avliva ett djur. Tillbud har förekommit, dvs. om jag tvingas skjuta eller inte. Det fall som jag nu berättar om gick inte som smort, men vi klarade oss.
Jag hade tillsammans med min partner fått i uppgift att hämta en brottsmisstänkt till förhör från hans bostad i Nordsjö. Han hade brottslig bakgrund från förut. Denna gång var han misstänkt för mord. Tre civilklädda brottsutredare åkte för att sköta uppdraget. Den enkla planen var att kalla på fastighetsskötaren, öppna dörren, tränga oss in och ta mannen med oss till förhöret.
Kollegerna från kriminalpolisens rånavdelning hade varnat oss för att mannen är farlig. Han kunde enligt dem hitta på vad som helst. Utifrån dessa bakgrundsuppgifter frågade jag min partner om det skulle vara klokt att planera lite hur vi ska gå till väga och kalla på till exempel en hundpatrull. Min kollega protesterade lite först. Det berodde förstås på att verksamhetskulturen på den tiden var helt annorlunda. Det är viktigt att förstå det. Polisen hade inte riktigt någon taktik eller fanns det så var den mycket primitiv. Våra ledningsförhållanden var mycket annorlunda än i dag. I praktiken arbetade utredningspatrullerna självständigt och de uniformsklädda poliserna skötte sina egna ärenden. Samarbetet var obetydligt.
När vi funderat en stund kom vi slutligen fram till att vi kallar på fältpatrullen och samtidigt också begär att fastighetsskötaren kommer till platsen. Vår sammanlagda tjänsteålder var i det skedet säkert mindre än tio år. I fråga om tjänsteåldern förbättrades situationen något när patrullen kom och var då kanske tolv år. Vi kan alltså konstatera att poliserna som utförde uppdraget var mycket unga och, ska vi säga, mycket entusiastiska. Kompetensen och erfarenheten stod ännu inte riktigt i blom. Patrullen bestod av en bekant polis, i själva verket en kurskamrat till mig och hans äldre kollega. Vi gjorde upp en primitiv plan: jag öppnar dörren, patrullen går in i bostaden först och vi från utredningen följer efter och fungerar som uppbackning.
Sedan blev det allvar. Jag har tänkt på det. Det var nog så att situationen gjorde mig nervös. Baskunskaperna var som de var. Vi kunde kanske inte ställa in oss på att det här verkligen kan vara ett spännande uppdrag. Vi tänkte bara att vi går in, griper mannen och tar honom till förhör. 99 procent av polisarbetet är rutinuppdrag av detta slag. Vi gav oss i väg och gjorde precis som vi kommit överens om.
Lägenheten minns jag fortfarande. Där var en lång korridor, i ändan av den till vänster fanns ett sovrum, till höger ett så kallat vardagsrum. Sedan fanns det en smal korridor med kokvrå och till vänster var toaletten. De uniformsklädda gick först. Den ena hade batong med sig, tjänstevapnen var inte framme. Vi gick in och såg oss omkring. Patrullen hade nått vardagsrummet och vi detektiver följde efter sida vid sida. Vi befann oss i början av korridoren. Sist i raden var den så kallade säkraren som såg till att dörren hålls öppen om det blir bråttom att komma ut. Kan du föreställa dig vad jag såg framför mig?
Mannen stod nästan mitt i vardagsrummet framför fönstret, siktade på oss med en stor automatpistol som senare visade sig vara en halvautomatpistol av modellen Colt 1911. I det ögonblicket stannade världen. När du tittar in i pistolpipan från fel håll är den fan så stor. Jag har också funderat på om jag hann bli rädd eller skrämd. Jag tror inte det. Det var snarare stopp och what the fuck. I sådana situationer börjar tiden gå långsammare. Jag har inte en aning om hur länge situationen pågick. Jag minns inte om mannen sade någonting eller inte. Hur som helst, om jag minns rätt, använde min kurskamrat den misstänktes förnamn och konstaterade med något förvånad röst: ”Inte skjuter du oss, vi är ju poliser.” Han tog tre steg fram till mannen, tog tag i vapnet och tog det ur hans hand. Uppenbarligen var båda två förvånade. Vi konstaterade att nu sätter vi handbojor på mannen. Först när handbojorna knäppte kring handlederna började mannen reta upp sig och jävlas lite.
Jag kan inte riktigt beskriva det jag upplevde på något annat sätt än att allt stannade upp. Jag kände mig på något sätt hjälplös och osäker på vad jag borde göra. Jag hade förstås pistolen i hölstret. Visst funderade jag om jag nu borde försöka ta fram vapnet. Faktum är att hade mannen börjat skjuta skulle det sannolikt ha funnits fem döda eller flera döda och skadade polismän i bostaden. Det är i praktiken omöjligt att agera när du är rakt i skottlinjen och avståndet är högst 2, 3 eller kanske 4 meter. Ingen av oss hade skottsäker väst. De var man tvungen att köpa själv. Eventuella gemensamma västar var alla i en storlek och bara att dra på sig. Det fanns inga uppgifter om hur gamla de är eller hur effektivt de skyddar. De användes ju inte, så man kan säga att vi i viss mån drog ut och hoppades på det bästa. Jag anser ändå att vi i någon mån förberedde oss och planerade uppdraget. Trots detta blev vi överrumplade.
Vi fick in den misstänkte i bilen och tackade patrullen. Jag måste nog erkänna att vi alla var bleka om nosen. På den tiden rökte jag också så vi tog oss en rök och försökte förstå vad som egentligen hade hänt. Jag är en människa som reagerar nästan genast. Efter en händelse måste jag få vara i fred i cirka 15–20 minuter och jag säger ingenting. Det är en känsla som påminner om den när man klättrar ner från en hög plats med hjälp av ett rep. Det är både skrämmande och spännande.
Jag lärde mig senare hur arbetskamraterna reagerar. Jag visste att den första skulle reagera så fort vi kom till kontoret. Han var på dåligt humör, ilsken och kastade kaffekoppar omkring sig. Den andra reagerade två dagar senare. Alla reagerar på något sätt. Det är självklart. En chock ger alltid upphov till en reaktion i något skede, förr eller senare.
Det som kanske beskriver upplevelsen bäst är precis ordet stopp. Tiden börjar snigla sig fram och man tänker hur man ska handla och vad man ska göra. Det är säkert mycket i situationen som sker automatiskt. Lösningarna hittas när man har övat tillräckligt på olika situationer och förfaringssätt. På den tiden hade vi ju ännu inte övat. Vi hade ingen taktisk utbildning, inga förfaringssätt. Debriefing var ett okänt begrepp. Debriefingen på den tiden var att ta en kopp kaffe och ta itu med nästa uppgift. Min uppgift var ännu att på polisstationen förhöra mannen vi nyss hade gripit. Jag vill minnas att förhöret gick trögt, mannen var inte så pratglad. Efter det började var och en själv bearbeta situationen i sin egen takt antingen genast eller senare. Vi diskuterade inte de här situationerna särskilt mycket. Om det fördes på tal så var det i bastun och efter några supar.
Jag hade på den tiden kompisar som kommit med i Karhu-gruppen som mycket unga. De hade specialkunnande. Det här uppdraget var i själva verket det som väckte mitt intresse för skjut- och maktmedelsutbildning. På den tiden sysslade jag också med kampsporter. Jag tänkte att man måste ta detta arbete på allvar, eftersom det innehåller vissa risker som man måste lära sig att leva med och klara av. Det var en mycket fostrande erfarenhet. Jag vet inte vilka spår uppdraget satte på de andra som var med, men min inställning till polisens uppgifter förändrades helt. Polisernas färdigheter och kunnande måste vara på sådan nivå att de klarar av sådana situationer och inte så att säga drar ut med flygande fanor och klingande spel. Senare var jag många år med i kriminalpolisens dåvarande grupp som gav utbildning i maktmedel. Vi grävde fram Tapani Rinnes bok Poliisitaktiikka, som om jag minns rätt hade kommit ut redan då. Vi studerade många olika tekniker och taktiker och övade dem självfallet också. Det gjorde vi på egen hand. I något skede gav chefen för avdelningen oss till och med tillstånd att fortsätta med övningarna och vi fick öva på arbetstid. Han var förnuftig. Polisens yrkesskicklighet består av många olika element: användning av maktmedel, taktik, lagstiftning och såväl skriftlig som muntlig kommunikation. Dessa utgör polisens yrkesskicklighet. Och på den tiden var det naturligtvis viktigt att få alla, även cheferna, att förstå vikten av övningar och förberedelser. Attityderna var helt annorlunda på 1990-talet än i dag.
Hjälmen räddade livet på en polis i Uleåborg
Onsdagen den 13 januari 2015 ungefär kl. 18 gick en man in på en pub med en yxa, dödade två män, skadade en tredje och avlägsnade sig. Personen som ringde nödcentralen hade identifierat mannen och visste var han bor. Detta hjälpte polisen att snabbt komma den misstänkte gärningsmannen på spåren.
Polisen inledde en operation som över tio patruller deltog i. Mannen lokaliserades och specialgruppen som skötte krävande situationer vid polisinrättningen i Uleåborg, Oulun Valo, åkte till mannens bostad för att hämta honom. När poliserna fått upp dörren till den misstänktes bostad beordrade en av poliserna i insatsenheten personen som eventuellt befann sig i den mörka bostaden att komma fram med händerna synliga. Enligt förundersökningen framgick det när ordern gavs att den gavs av en polis och att polisen är beredd att använda vapen i situationen.
Den misstänkte hade gömt sig bredvid ytterdörren, tryckt mot väggen. Han kastade en hammare mot insatsenheten i trappuppgången. Sedan anföll han med yxan i högsta hugg den polis som befanns sig på cirka en meters avstånd från mannen. Han slog polisen med yxan i huvudet, men polisen hade till all lycka hjälm på huvudet. Polisen som fick yxan i huvudet sköt angriparen i överkroppen. Samtidigt lyfte den misstänkte yxan för att slå på nytt. Polismannen sköt då ett skott till, även det i överkroppen. Till följd av skottet sjönk den misstänkte ihop på golvet. Trots omedelbar första hjälpen avled han av sina skador.
Polisen skadades bara lindrigt. Insatsenheten hade fått nya hjälmar något tidigare. Det var uttryckligen skyddshjälmen som räddade livet på honom. Hjälmen hade ett tjockt visir och klarade av slag bättre än den gamla hjälmen. Förundersökning inleddes inte eftersom undersökningsledaren, häradsåklagaren, ansåg att polisen handlat i nödvärn enligt anvisningarna. Polisen återgick till arbetet.
Hjälmen som räddade polisen ingår i Polismuseets samlingar. Det syns ett snitt i skyddstyget och skyddsvisiret har spår av slaget.
En motorcykelpolis skadades under en jakt i Övertorneå
En polispatrull som utförde trafikövervakningsuppgifter i Övertorneå försökte i september 2016 stoppa en crossterränghjuling som olovligen kört på landsvägen. Terränghjulingens förare lydde inte polisens stoppsignaler, utan fortsatte sin vårdslösa färd.
Motorcykelpolisen körde upp bredvid terränghjulingen för att beordra föraren att stanna. Då trängde föraren motorcykelpolisen över körfältet för mötande trafik in till vänstra kanten av vägen. Motorcykelpolisen körde in i räcket vid vägkanten och slungades ut på vägen. Terränghjulingens förare flydde platsen. Polisen fick allvarliga skador.
Enligt tingsrättens dom var föraren skyldig till försök till mord, våldsamt motstånd mot tjänsteman, grovt äventyrande av trafiksäkerheten och förande av fortskaffningsmedel utan behörighet, men Rovaniemi hovrätt betraktade gärningen som försök till dråp. Mannens fängelsedom på nio och ett halvt år förkortades till sex år. Hovrätten ansåg att mannens avsikt var att fly, inte att döda polisen.
En man sköt mot poliser i Lembois
På våren 2018 stoppade polisen en personbil i Lembois. Bilen flydde och polisen följde efter den. Tre personer befann sig i bilen. Två unga män lämnade bilen när den stannade första gången och föraren fortsatte flykten ensam. Under jakten var fordonets hastighet som högst 180 kilometer i timmen. När jakten pågått i flera kilometer stoppade polisen bilen genom att preja den.
Flera polispatruller deltog i jakten och tre polispatruller omringade bilen när den stoppades. Patrullerna försökte först få föraren att ge sig genom order och till sist genom att hota med vapen. Mannen svarade genom att skjuta mot polisen genom bilens vindruta med ett hemlagat hagelgevär av rör. Två poliser sköt mot mannen som dödades av polisens kulor. En polis skadades i skottintermezzot.
Enligt utredningen var inga andra personer inblandade i brottmålet och mannen var ensam i bilen när han sköt mot polisen. Han misstänktes för försök till mord och våldsamt motstånd mot tjänsteman samt för grovt skjutvapenbrott och sex trafikbrott som gällde körsättet och fordonets skick. Åklagaren-undersökningsledaren beslutade att det inte fanns anledning att inleda förundersökning om polisens handlande och att polisen har handlat i nödvärn. Åklagaren anser att polisens handlande har varit ändamålsenligt och att det inte finns anledning att misstänka något brott i fallet.
Två poliser skadades i ett bakhåll i Borgå 2019
Jag hade känslan av att jag dör i den här situationen.
Förundersökningsprotokollet, vittnesutsaga av en äldre konstapel.
I Borgå hamnade polisen i Östra Nyland ut för ett bakhåll den 25 augusti 2019. Gärningen utfördes av bröder med finska rötter som hade rest från Sverige till Finland i syfte att skaffa mer vapen. På lördag kväll den 24 augusti 2019 ringde de nödcentralen och påstod att ett masslagsmål pågick i sandtaget i Pirlax i Borgå. Enligt polisen och senare även åklagaren var männens avsikt att locka en polispatrull till platsen och ta deras vapen, patroner och annan polisutrustning. Polispatrullen från polisinrättningen i Östra Nyland stötte dock inte på bröderna.
På natten till söndagen den 25 augusti gjorde männen ett nytt försök. Den ena ringde ett nödsamtal och påstod att någon försökt bryta sig in i hans bil på industriområdet i Ölstens i Borgå. Den andra polispatrullen från Östra Nyland fick uppdraget som ett icke-brådskande B-uppdrag.
Polispatrullen som kom till platsen överraskades av två beväpnade män. En av poliserna, en äldre konstapel, steg ut ur bilen och gick fram till männen. Överkonstapeln som satt kvar i polisbilen såg att männen omedelbart tog hans partner i ett så kallat kontrollgrepp. Den ena mannen riktade sitt vapen mot polisens huvud och drog honom framför sig som skydd. Ibland pekade mannen på polisen som satt i patrullbilen. Överkonstapeln drog sitt vapen men kunde inte skjuta eftersom männen höll hans partner som mänsklig sköld. Konstapeln som tagits som gisslan hörde att den ena mannen sade på finska: ”Jag dödar dig.” Männen krävde att få polisernas tjänstevapen.
Överkonstapeln backade tillbaka med sitt tjänstevapen riktat och befallde: ”Polisen, kasta vapnet ifrån dig, annars skjuter jag.” Männen ropade i sin tur att överkonstapeln ska kasta ifrån sig vapnet. Han svarade att han inte tänker göra det. Männen hotade att döda polisen de tagit som gisslan. De stärkte sina hotelser genom att ibland rikta vapnet mot konstapelns nacke, ibland mot tinningen. Överkonstapeln drog sig långsamt tillbaka och tryckte på nödknappen på sin Virve-telefon. Samtidigt ropade han i radion att hans partner tagits som gisslan. Då hörde överkonstapeln ett skott och kort därefter ett skott till. En kula träffade överkonstapelns hand. Bröderna sköt ännu ett tredje skott som inte träffade. Den skadade överkonstapeln drog sig tillbaka och tog skydd.
Konstapeln som tagits som gisslan hade tillfälligt förlorat hörseln på grund av skotten som avfyrats alldeles intill hans öra. Ena mannen tog konstapels tjänstevapen ur hölstret och laddade det. Männen började kräva att konstapeln överlämnar patrullens stödvapen. Konstapeln sa att vapnet finns i en låda som han inte har nyckeln till. Den ena mannen började undersöka polisbilen. Mannen som höll polisen som gisslan sänkte för ett ögonblick sin hand som höll i vapnet. Då började konstapeln springa. När han tagit några steg hörde han skott och kände att träffats i sidan och ryggen. Han föll framåt ned på gatan men reste sig genast och fortsatte att springa. Det hördes fler skott, men de träffade inte. Konstapeln visste inte hur allvarligt skadad han var, så han bestämde sig för att springa så länge han kunde. Han tänkte att han kanske snart faller ihop slutgiltigt. Överkonstapeln hörde skotten på avstånd och blev orolig för hur det gått med partnern. Han bestämde sig för att närma sig bilen på nytt. Just då hörde han sin partner ropa på radion att han var skadad men hade lyckats fly.
Vid polisbilen laddade bröderna sina vapen, tog med sig konstapelns tjänstevapen och tog ännu de tunga skyddsvästarna ur polisbilen. Sen flydde de innan det kom förstärkning till platsen. Överkonstapelns hand skadades allvarligt av kulan. Kulorna som träffade den äldre konstapeln hade stannat i hans skyddsväst.
Polisen kom gärningsmännen snabbt på spåren och följde efter dem till Tammerfors. I början av kvällen hann polisen upp männens bil och försökte hindra den från att köra in i Strandtunneln i Tammerfors. Det lyckades inte och männen avfyrade flera skott mot polisen och fortsatte flykten. Männen greps i Ikalis som avslutning på en halvtimmes jakt.
Östra Nylands tingsrätt dömde båda männen till 15 års fängelse för mordförsök och flera andra brott.