Vy från en korsning vid S:t Michels torg efter explosionen i augusti 1986.
Yngre konstapel Heidi Foxell, som blev svårt skadad vid en skjutning i Hyvinge, gick ut i offentligheten 2015. Hon har gett ut tre böcker i vilka hon berättar om återhämtningen. Foxell brukar också resa runt för att hålla föredrag kring våldets konsekvenser. ©Petri Mast/Docendo.
Nedan följer två exempel på situationer som haft följder och konsekvenser för resten av polisernas liv. Skadorna och ärren försvinner aldrig. För en del innebar det ett slut på poliskarriären med en gång, andra återgick till arbetet men klarade inte längre av de tidigare uppgifterna.
Explosionen i S:t Michel 1986
Jag minns händelserna i S:t Michel varje morgon när jag tar på mig protesen. Kari Tulikoura, Karhu-gruppen, överkonstapel 1986
Utan min skottsäkra väst skulle jag inte berätta min historia i dag. Jussi Makkula, Karhu-gruppen, överkonstapel 1986
Den 8 augusti 1986 kl. 13.30 tog en rånare iklädd huva tolv personer som gisslan i Kansallis-Osake-Pankki i Jakobacka. Situationen var exceptionell för polisen. I Finland hade det aldrig tidigare hänt sig att bankrånare tagit gisslan. I allmänhet flyr bankrånarna snabbt från gärningsplatsen.
Rånaren hade beväpnat sig med ett avsågat hagelgevär. Han hade dessutom flera kilo dynamit. Rånaren krävde en bil och 2,5 miljoner mark. Den bil som polisen ställde till hans förfogande dög inte, eftersom han antog att bilen kunde spåras. Han flydde med bankdirektörens Volkswagen Passat som kördes av en man som var en av bankens kunder som tagits som gisslan. I bilen fanns också två kvinnor. Rånaren låg i baksätet under en filt.
Poliserna följde efter bilen genom södra Finland. Vid ettiden stannade bilen slutligen på S:t Michels torg bredvid länsstyrelsens byggnad. Där låste sig situationen för flera timmar. Kaparens bil var helt omringad av polisbilar. Han förhandlade inte själv med polisen i något skede. Endast kvinnorna i bilen talade med polisen.
På morgonnatten tillspetsades situationen. Poliserna omringade bilen ännu effektivare, varvid kaparen hotade att spränga bilen. Bilen rullade iväg och stannade. I det skedet kunde båda kvinnorna fly ur bilen. Att bilen körde iväg tolkades som en avslutning på förhandlingarna. På order av Karhu-gruppens kommissarie avfyrade två poliser skott mot bilen. Därefter exploderade bilen strax före halv fyra på morgonnatten.
Kaparen och den 25-åriga mannen som var gisslan dog och den ena kvinnan skadades. Flera poliser skadades och av dessa blev överkonstaplarna Jussi Makkula och Kari Tulikoura livsfarligt skadade. Detta dygn i augusti innebar slutet på 38-åriga Makkulas karriär som polis. 41-åriga Tulikoura fortsatte sitt arbete vid polisen efter händelsen.
Makkula befann sig tre meter från bilen och skadades allvarligt i huvudet. Han miste synen på ena ögat och hans högra öra slets loss. Det uppstod en fraktur i pannan och krosskador i hjärnans första minnescentrum. Trumhinnorna i båda öronen brast. Bicepsen gick av och en stor bit av lårmuskeln lossade. Det enorma trycket från explosionen slet kaparens bil i bitar och splitter trängde nästan genom Makkulas väst. Flera skärvor avlägsnades från låret och den största var åtta centimeter lång. Tulikoura slungades över bilen och ned på gatan av tryckvågen. Han träffades av splitter, vadmuskeln på högre ben slets loss och en del av vadbenet. Korrigerande ingrepp gjordes, men den enda utvägen var att amputera benet femton centimeter under knäet. Makkula genomgick flera tiotals operationer, Tulikoura ungefär 15.
Händelserna ledde till en omfattande och långvarig utredning: vad hade egentligen hänt och varför, vem hade fattat besluten och med vilken behörighet. Den tekniska undersökningen visade att kaparen själv hade beslutat att spränga bilen och att skotten inte hade träffat honom. I medierna diskuterades Karhu-gruppen i en mycket kritisk ton och även polisens ledningsförhållanden och ansvarsfördelning diskuterades. Den centrala frågan var vem som ledde situationen som blev rörlig. Fanns ledningen i Böle eller S:t Michel? Även uttalandet från en före detta polis om en ”uppblåst och självsäker specialgrupp full av mördare” hamnade i kvällstidningarnas rubriker. I medierna diskuterades också om gruppen hade handlat som grupp eller som enskilda polismän.
Enligt justitiekanslerns utredning skulle poliserna inte åtalas trots att situationen omfattade felaktiga förfaringssätt och felbedömningar. Dessutom gjordes en tilläggsutredning som visade att utredningen av fallet inte var förknippad med hemlighetsmakeri eller osakligt förfarande.
De anhöriga till den unga mannen som dog i explosionen väckte ändå åtal mot kommissarie Pauli Matilainen som ledde Karhu-gruppen, överkonstapel Tulikoura och två andra poliser. Enligt de anhörigas advokat var det uppenbart att gruppens kommissarie var den som hade rätt att ge order. Nödvärnssituationen orsakade polisen själv genom att inte låta bilen köra i väg. Dessutom hade polisen i S:t Michel redan tidigare handlat fel och på så sätt orsakat fara för utomstående. Rättsprocessen i ärendet pågick i sju år och framskred till högsta domstolen, där kommissarie Matilainen 1993 dömdes till dagsböter för dödsvållande och tjänstefel som begåtts på grund av ovarsamhet. Tulikoura och de övriga poliserna som åtalats konstaterades vara oskyldiga och domstolen ansåg att de hade handlat i nödvärn. Karhu-gruppen ansåg att kommissariens dom var mycket orättvis. Tulikouras kommentar: ”Syftet med rättegången var inte att nå rättvisa utan endast att få fram en skyldig.”
Makkula och Tulikoura fick inte heller någon ordentlig eftervård. De var tvungna att kämpa i åratal med statskontoret för att få ersättningar. Karhu-gruppen hade svårt att acceptera detta.
Kari Tulikoura och Jussi Makkula från beredskapsenheten Karhu berättar om sin sista dag i tjänst i augusti 1986.
Viimeinen työpäivä | Satunnaiset sankarit | Yle Arenan
Masskjutningen i Hyvinge 2012
”Under den här perioden på över två år har jag aldrig varit rädd för att dö och det är jag inte ännu heller. Alla tycks fråga det då och då, och en del vill veta hur mitt psyke klarar av allt det här. Svaret är att det vet jag för fan INTE själv heller! Jag vill rikta mitt största tack till alla mina närstående, t.ex. min mamma som har suttit bredvid mig varje dag och varit den klippa jag har fått luta mig mot och låta tårarna flöda. Och de vänner som har varit mitt stöd vecka ut och vecka in såväl i mörka som i ljusa stunder. De har verkligen orkat stötta mig dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad. Jag är oerhört tacksam till mina arbetskamrater för allt det stöd jag fått och för att de fått mig att känna att jag inte är bortglömd. Och naturligtvis vill jag tacka alla som varit andligen närvarande oberoende av om de känner mig eller inte. Under sommaren kom det en otrolig mängd kort till min arbetsplats. Korten hade skickats till namnet ”bulletproof”. Det gav mig enormt med kraft och ork att kämpa vidare.” 21.12.2014 Bulletproof
På morgonnatten den 26 maj 2012 öppnade en 18-årig man i Hyvinge centrum eld från taket på en affärsbyggnad. Han dödade två personer och skadade sju. De dödade var en kvinna och en man, båda 18 år. Hyvinge tingsrätt dömde gärningsmannen till livstids fängelse för två mord, sju försök till mord och vållande av fara samt ålade honom att betala över 400 000 euro i skadestånd och rättegångskostnader till målsägandena.
Yngre konstapel Heidi Foxell, som gjorde sin praktik, skadades allvarligt när skottet från en älgstudsare träffade henne i magen och orsakade allvarliga skador på tarmen. När hon fördes till jourpolikliniken kunde hon ännu tala, men när hon flyttades till operationssalen var hennes tillstånd kritiskt på grund av att hon blödde kraftigt. Hon opererades av kirurgen Ari Leppäniemi som berättade att kulan gått in i övre delen av buken högerifrån. Kulan skadade bukaortan, rev sönder tolvfingertarmen och orsakade flera hål på andra delar av tunntarmen. Det uppstod en grav bristning på levern. Nedre hålvenen och högra höftvenen brast och början av tjocktarmen förstördes helt. Kulan stannade till sist i högra höftbenet. Efter att Foxell skadades har hon opererats över 50 gånger och ett minst lika stort antal andra ingrepp som kräver anestesi har utförts. Enligt Leppäniemi är det fråga om världsrekord.
Foxell skrev först anonymt om sin återhämtning i bloggen Bulletproof. Hon berättade om det stora antalet operationer, om felbehandlingarna och om sina över tusen nätter på sjukhuset. Foxell blev allmänt känd när poliskollegan Tuomas Pelkonen i augusti 2015 sprang en hundra kilometers ultralöpning för att stödja henne.
Skadorna avbröt hennes polisstudier, men i maj 2023 utexaminerades hon som polis. Att bli skjuten innebar att Foxell skadades för resten av livet. Hon har besökt olika evenemang och berättat om farorna med polisarbetet och verkningarna av blint våld utifrån sina egna erfarenheter.
Intervju med Heidi Foxell.
Ylen Aamu-tv: Haavoittuneen poliisin toipumistarina | Ylen aamun klipit 2018-2019 | Yle Arenan