Poliser dödade i tjänst i Finland under olika tider

De tre första årtiondena under Finlands självständiga period har varit den farligaste tiden för poliserna.  Nästan 73 procent av alla dödsfall bland poliser inträffade mellan 1918 och 1949.  2000-talet verkar däremot vara den säkraste perioden, vilket visar att polisen har satsat betydligt på utbildning och arbetssäkerhet.  En polis i tjänsteutövning dog senast i Vichtis 2016.

Anmärkningar om termer och material

När vi talar om poliser som dött i tjänst avser vi poliser som dött under tjänsteutövning eller ett dödsfall som har ett väsentligt samband med polisens tjänsteuppdrag. Ett sådant dödsfall inträffar ofta i en våldsam eller livsfarlig situation och är alltid en exceptionell tragedi för både polisen och hela samhället.

Diagram: Poliser som dött i tjänst per årtionde 

Det tillgängliga materialet ger ingen helhetsbild av antalet poliser som dog under inbördeskriget och andra världskriget.  Separata artiklar om dessa tidsperioder publiceras senare för webbutställningen.

Under inbördeskriget verkar antalet poliser som dött i tjänst ha varit litet. Under inbördeskriget som pågick i tre och en halv månad förekom både röd och vit terror. Enligt Riksarkivets databas Krigsdöda i Finland 1914–1922 dog under inbördeskriget 72 personer som hade en titel som hänförde sig till polisyrket. 68 procent av dem hörde till de vita, 25 procent till de röda och resten, 7 procent, var okända.

Man kan också fundera på om en polis som avrättats under inbördeskriget ska räknas som ett fall där en polis dödats eller ett fall där en person har dödats i krig. En opartisk polis kunde bli utsatt för den andra partens terror enbart på grund av sitt tjänsteuppdrag. Alla tjänstemän som dött som röda eller vita valde inte själva sitt läger, utan omgivningen placerade dem i ettdera lägret. Den tyngsta uppgiften hade säkert de som strävade efter att upprätthålla laglig ordning och säkerhet utan att beakta skiljelinjerna i samhället.

I verket In Memoriam 1917–2007 nämns sex fall där poliser dödats under inbördeskriget: två poliser och en vaktmästare vid polisinrättningen dödades av de röda, två poliser dog i de rödas bakhåll och en polis stupade i strid på de vitas sida.  Den sistnämnda tjänstgjorde inte längre som polis vid sin död. Det första egentliga fallet där en polis dödats under fredstid inträffade i oktober 1918, då konstapel Yrjö Huhtamäki sköts när han skulle reda ut en höstöld i Ilmajoki.

År 1919 var situationen i samhället kaotisk, nya oroligheter fruktades och förbudslagen trädde i kraft. Trots det dog veterligen ingen polis i tjänst under detta år.  Denna information är inte helt säker. De tidigaste regelbundna uppgifterna om poliser som dött i tjänst har hittats i facktidningar som publicerats först senare. Suomen Poliisilehti började utkomma 1921 och Poliisimies först 1929. Av denna orsak måste man för 1919 stödja sig på annat tidningsmaterial.

Uppgifterna om de äldsta dödsfallen är överlag utspridda. En del hittas i arkiv som hör till polisens släkt, en del kan vara en sägen. Tyvärr kan en del av fallen också ha fallit i glömska med tiden.  Det finns inga garantier för att det senare heller skulle ha skrivits nekrologer i facktidningar om alla poliser som dödats i tjänst.   Uppgifter som fås av släktforskare och historieintresserade är mycket värdefulla. Det är lättare att undersöka händelserna när man har ett namn att utgå ifrån.

Orsaker och motiv till att poliser dött i tjänst

När förbudslagen var i kraft förekom en exceptionell våg av våldsbrottslighet i Finland som Mikko Porvali beskriver i Den farliga förbudslagstiden i webbutställningen.  Vid övergången mellan 1920- och 1930-talet kastade den exceptionellt höga dödligheten som hänförde sig till brott mot liv sin skugga över Finland. Talen ökade årligen till nästan hundra offer per 100 000 invånare. Även poliskåren fick känna av detta. I den typiska situationen miste en polis livet när han ingrep i slagsmål mellan berusade personer eller lugnade ner en person som stört allmän ordning. En del av razziorna riktade mot alkoholsmugglare slutade dessutom bedrövligt för poliserna.

I början av självständigheten var polisutbildningen kort, endast några veckor, och tyngdpunkten i utbildningen låg på fysiska övningar. Under skjutövningarna fick poliserna lära sig de mest nödvändiga grunderna. Många konstaplar arbetade på polisstationerna först under handledning av en mer erfaren kollega och först därefter fick de den egentliga utbildningen. Det fanns uppenbarligen ingen fast praxis för hur skjutskickligheten upprätthölls i det praktiska arbetet. Det berodde helt på konstapelns eget intresse och kraven i arbetsuppgifterna. Några av de tidigaste dödsfallen skulle kanske ha kunnat förhindras om polisen hade fått grundligare utbildning och vägledning i hur situationer bedöms på förhand och hur eventuella hotbilder upptäcks.

I dödsfallen bland poliser under 1920–1940-talen var oförutsebarhet ett återkommande fenomen: ett eggvapen eller skjutvapen togs fram snabbt till exempel i en transportsituation. Man kan fråga sig hurdana instruktioner poliserna i början av vår självständighet fick i introduktionen eller undervisningen om att utföra en kroppsvisitation och hitta farliga föremål.  Gärningsmännen var ofta lokala personer, brotten begicks i hemknutarna, dvs. med all sannolikhet kände poliserna från förut personen de skulle gripa eller hämta till förhör.  Det kan hända att poliserna inte alltid var så uppmärksamma som de borde ha varit när de hämtade en ”gammal bekant”.   Det finns flera exempel på situationer där polisen har stigit in i en bostad och skjutits redan i dörren eller så har personen först samtalat lugnt med polisen men till sist beslutat sig för att döda polisen.

Det är klart att några veckors utbildning inte var annat än ett smakprov på yrket, och poliserna lärde sig mer i själva arbetet. År 2025 avläggs yrkeshögskoleexamen på tre år, men de nyutexaminerade konstaplarna är inte poliser som ”vet allt och kan allt” även om de har en mer omfattande utbildning än tidigare polisgenerationer. Förutsättningarna är säkert bättre, det kan inte förnekas.

Bland poliserna som dödats finns både sådana som nyss börjat sin karriär och sådana som snart skulle gå i pension. Det kan alltså inte bekräftas att en ung och mer oerfaren polis lättare skulle ha blivit offer. En polistaktik som betonar styrka och tuffa tag har också inverkat.

Under de ”farliga åren” beträffande poliser som dödats var det vanligt att en polis arbetade ensam, hämtade personer i deras hem och sedan dödades av dessa.  Åtminstone på små orter kände konstapeln nästan alla hus och invånare i trakten. Även lokalbefolkningen kände konstapeln och visste var han bodde. Detta innebar risker, vilket ledde till en stor tragedi 1931 i Lamminkylä i norra Birkaland, där frun till en polis dödades när berusade män trängde sig in i deras hem. När överkonstapel Anton Lundqvist senare kom för att gripa männen sköts han också ihjäl.

Arvet från inbördeskriget präglade inställningen till polisen. Parten som förlorat kriget sympatiserade vanligen inte med poliserna som rekryterades från den sida som vunnit kriget, och även detta kunde vara ett motiv till gärningarna. Ibland går det också att skönja ett politiskt motiv bakom mordet. År 1930 skulle äldre konstapel Ivar Kokkonen i Heinola arrestera en person som var känd som kommunist. Personen sköt ihjäl Kokkonen utanför sitt hus och flydde sedan till Sovjetunionen.

Poliser har också dödats av soldater. En jägarlöjtnant sköt överkonstapel Juho Järvi på polisinrättningen i Vasa 1921. Soldaten var kraftigt berusad och hade berättat att han trott sig strida mot bolsjevikerna. Han räknades som otillräknelig och dömdes inte till straff.  I närheten av Björneborgs kasern dödades 1930 detektiven Karl Jäspi som övervakade området tillsammans med sin kollega. De misstänkte att kommunister rörde sig i området med olagliga avsikter. I närheten av kasernen mötte de två civilklädda män som de började tala med. Situationen ledde till ett handgemäng, den ena mannen avlossade ett skott i misstag och kulan träffade Jäspi.  Männen visade sig vara underofficerare från Björneborgs regemente och de rörde sig i området av samma orsak som poliserna. De dömdes inte.

Det har uppskattats att cirka 170 polismän dödades under krigsåren 1939–1944 i Finland. Av dessa dödades ungefär femtio i polistjänst på hemmafronten och cirka 120 stupade i försvarsmaktens tjänst. Poliser dog förutom i normala polisuppdrag även i befolkningsskyddsarbete under bombningar av bostadscentrum och i samband med att de grep desanter och skogsgardister. De blev också skjutna av krigsfångar.  Enbart i februari 1940 dog sammanlagt tio poliser i bombningar.

De farligaste enskilda åren kan anses vara 1958 och 1969, då fyra poliser dog vartdera året. År 1958 gällde situationerna olika gripanden eller rån. I Pihtipudas dödades fyra poliser på en gång 1969 när de åkte för att lugna ner en man som härjat med ett vapen i sitt hem.

Färre poliser dödades på 1970- och 1980-talen, medan antalet ökade på 1990-talet. När hela tidsperioden granskas var antalet dödade poliser på 1990-talet inte exceptionellt, men fallen i Helsingfors 1997 bildar en tydlig topp i statistiken. Att antalet dödsfall bland poliser minskade berodde säkert på att utbildningen förlängdes och yrkeskunskapen därigenom förbättrades. Polislagen förpliktade också polisen att använda lindrigare maktmedel alltid när detta var möjligt. På 1990-talet började undervisningen i användning av maktmedel och taktik ge resultat och på 2000-talet har det varit sällsynt att poliser dött i tjänst.  Urbaniseringen av samhället minskade behovet av skjutvapen, men å andra sidan är antalet jakt- och vapenintresserade stort i Finland. Enligt inrikesministeriets uppgifter finns det cirka 460 000 innehavare av vapentillstånd i Finland och något under 1,5 miljoner lovliga vapen. Vapenlagarna har skärpts betydligt på 2000-talet.

En tämligen ovanlig men ändå klart urskiljbar orsak till dödsfallen bland poliser är trafiken: överkörningar, kollisioner och trafikolyckor. Konstapel Lauri Santala blev överkörd av en bil i Tammerfors 1926 när föraren väjde för en annan bil på Hämeenkatu. Gatubelysningen var släckt vid tidpunkten för händelsen. Under något pinsamma förhållanden hade det redan tidigare inträffat en olycka som krävt livet av en polis. Poliserna i Malms länsmansdistrikt hade beslagtagit en bil som använts av alkoholsmugglare och bilen var tagen i förvar på polisstationens gård. Konstapeln som hade jour beslutade att köra bilen även om det var strängt förbjudet. Dessutom lät han tre andra personer åka med i bilen. Den ovana föraren förlorade kontrollen över bilen och körde in i en husvägg. Konstapeln dog av sina skador på sjukhuset.

En ofta återkommande trend beträffande fallen där en polis dödats i trafiken har varit att den som kört över en polis inte lytt polisens order att stanna och har kört på polisen. En polis som står på vägen för att stoppa ett fordon kan inte göra mycket när fordonet kommer körande i hög hastighet. Det bör också noteras att överkörningar har dömts enligt en lindrigare skala i rättsinstanserna, till exempel grovt dödsvållande och/eller äventyrande av trafiksäkerheten. Den senaste överkörningen inträffade 2007 när en rattfyllerist körde på en polis som placerade ut en spikmatta på vägen i Kelviå.

Beklagliga fall är situationer där en polis har hanterat ett vapen fel under en övning och dött i anslutning till detta.  Man har tagit lärdom av dessa fall och uppdaterat anvisningarna. Numera analyserar polisen situationer där maktmedel används och utvecklar sitt arbete utifrån resultaten.

Anatomin i fråga om fall där en polis har dött i tjänst – fältpolis, skjutvapen och gripande

Ordningsstörningar och problem förekom länge på allmänna platser som till exempel nöjestillställningar, på tåg eller i parker. Efter kriget skedde en klar förändring. Hotfulla situationer förekom allt oftare i hemmen. Våld i nära relationer har ofta varit orsaken till polisbesöket.

Största delen av de poliser som mist livet – 85 procent – har hört till befälet, oftast uniformsklädda fältpoliser. Ungefär tio procent har varit Kriminalpolisens, Detektiva centralpolisens eller Statspolisens detektiver. Alla som dött har varit män. Bland dessa har också funnits andra anställda inom polisförvaltningen, till exempel vaktmästare och väktare. Poliserna har nästan utan undantag dött i tjänst (i över 90 procent av fallen).

Diagram: Personalgrupper i fall där poliser har dött i tjänst

Det har inte alltid ansetts att poliser som dött på hemmafronten under vinter- och fortsättningskriget har dött i tjänst. En del av dem har betraktats som krigsförluster och en del återfinns på s.k. pro patria-tavlor.  I denna webbutställning anses att de poliser som arbetat på hemmafronten under vinter- och fortsättningskriget och som klart har arbetat i ett skift, haft vakten eller utfört ett tjänsteuppdrag har varit i tjänst. Avrättningar och skjutningar av poliser under inbördeskriget har räknats som krigshandlingar.

Diagram: Uppgifter om omständigheterna i fall där poliser har dött i tjänst

Polisen måste ingripa i situationer på sin fritid om det är fråga om förhindrande eller undersökning av ett allvarligt brott, ett hot mot allmän ordning eller någon annan särskild, motsvarande orsak. År 1940 var konstapel Eero Immonen i Villmanstrand ute på promenad med sin familj. De stötte på berusade män som betedde sig störande och Immonen uppmanade dem att lämna platsen. En av männen sköt ihjäl Immonen.  År 1983 sköts överkonstapel Vilho Mustakangas i samband med ett bankrån i Torneå.  År 1994 råkade kunder som skulle lämna en restaurang i Träskända i gräl med varandra. Restaurangens vaktmästare hade flyttat en av personerna ut i tamburen och konstapel Petri Henriksson gick för att säkerställa att grälet inte fortsätter. Mannen knuffade omkull Henriksson som slog huvudet i golvet. Henriksson avled senare av sina skador på sjukhuset. År 2008 inträffade en olycka med dödlig utgång i Vichtis när överkonstapel Paavo Ruotsalainen, som hade en ledig dag, hjälpte skadade på en trafikolycksplats. Polismannen miste livet när ett fordon som kom från Helsingforshållet körde på honom.

Orsaken till ett dödsfall har klassificerats från fall till fall när det har funnits tillräckligt med uppgifter om dödsfallet. Till kategorin krigshandlingar hör bland annat personer som dött i bombningar, befolkningsskyddsuppdrag och under inbördeskriget. Konstapel Paul Holme vid polisinrättningen i Helsingfors dog 1942 när två sovjetiska krigsfångar misshandlade honom under sin flykt från Hangö. I detta sammanhang har våld angetts som orsak till polisens död.

Diagram: Orsaker till dödsfallen när poliser har dött i tjänst under självständighetstiden

Gärningssätten när poliser dödats i tjänst

Webbutställningens databas omfattar 164 fall där en polis har dött i tjänst. 72,5 procent är fall där polisen har dött till följd av våld. Detta motsvarar 119 poliser. 56 procent av poliserna har dödats med skjutvapen. Det har hittills varit det vanligaste gärningssättet. Det näststörsta antalet poliser har dödats med eggvapen, cirka 14 procent.

Särskilt i början av självständigheten var det relativt enkelt att skaffa handeldvapen och det fanns många olika typer av vapen i hushållen. Eggvapen fick bäras offentligt i bälte ännu på 1940-talet. En kniv är liten och lättillgänglig och därför fortfarande ett ganska vanligt redskap hos polisens kunder. Jämfört med skjutvapen har kniven en obetydlig räckvidd, vilket torde förklara den tydliga skillnaden i redskapen.

Diagram: Gärningssätten i fall som ledde till att en polis dog

Medborgarnas stora antal skjutvapen och följderna av vapnen är troligen orsaken till att hantering av skjutvapen, skytte och förtrogenhet med skjutvapenlagstiftningen har betonats i polisutbildningen. Det bör dock observeras att utbildningen fram till 1990-talet var teoretisk och polisernas kunnighet i hanteringen av skjutvapen följdes inte upp regelbundet.

Diagram: Gärningssätten i fall som ledde till att en polis dog per årtionde

Även om 1940-talet var det dystraste årtiondet i fråga om antalet poliser som dött i tjänst, var den relativa andelen våldsamma dödsfall särskilt hög på 1920-, 1930- och 1950-talen. Även på 1940-talet dog 61 procent av poliserna till följd av våld. På 1930-talet dog hela 90 procent av de dödade poliserna av våldshandlingar och även på 1920-talet var våld orsaken i 85 procent av fallen där en polis dog i tjänst. På 1950-talet var våld orsaken i alla fall där en polis dog i tjänst.

Diagram: Poliser som dödats genom våld per årtionde

Misshandelssituationer med dödlig utgång har varit relativt sällsynta inom polisen och de har varit förknippade med olika flyktsituationer, då dödande slag med olika typer av tillhyggen har riktats mot en väktare eller polisen. År 1920 flydde personer som misstänktes vara kommunister ur sin cell i Detektiva centralpolisens lokaler i Viborg med hjälp av en järnsåg som smugglats in till dem.  Männen sågade upp en öppning åt sig i nedre delen av celldörren. Vid fyratiden på morgonnatten flydde duon ur sin cell och misshandlade väktaren Aleksanteri Pönkkä med ett vedträ. På morgonen hittade städerskan den medvetslösa väktaren som fördes till sjukhuset där han senare dog.

De farligaste uppdragen

De farligaste uppdragen för poliserna har varit gripande av en person eller förhindrande av flykt, störningar på allmän plats och hemutryckningar. Med uppdrag som gäller skydd av egendom avses till exempel rån av en bank eller affärslokal där polisen ofta har överraskat gärningsmännen. Riskerna vid hemutryckningar ökar när en patrull åker till en plats som i princip är okänd för dem och där det finns många slags redskap som kan användas för att döda någon med.  Polisens uppdrag som gällde befolkningsskydd och flyglarm under krigstiden utgör klassen ”övriga” och visar tydligt att krigstiden var tung för polisen på hemmafronten.

Största delen av detektiverna som dog tjänstgjorde antingen vid Detektiva centralpolisen eller vid Statspolisen och dödsfallen inträffade under 1920–1940-talet. Detektiven Frans Valmunen vid Helsingfors kriminalpolis dog 1954.  Detektiverna Valmunen och Jaakko Pelttari åkte för att hämta en man som hade uppträtt störande.  När poliserna kom till bostaden frågade de hans fru var mannen var. Plötsligt dök mannen upp och sköt omedelbart mot detektiverna. Pelttari lyckades ta sig ut ur bostaden och öppnade eld mot bostaden från trappuppgången. Lite senare kunde Valmunen lämna bostaden. Efter att polisen hade omringat bostaden försökte mannen fly ur bostaden som låg på tredje våningen genom att klättra ned längs klängväxterna på ytterväggen. Polisen grep honom när han föll. Detektiven Valmunen avled på sjukhuset.

Diagram: De farligaste typerna av uppdrag för poliser

Statistiskt sett har farorna i anslutning till polisens arbete varit störst i städer, till exempel i Helsingfors och Tammerfors. Polisens arbete var särskilt farligt fram till 1944 i Karelen, där Viborg låg.  Riskerna ökade särskilt på grund av alkoholsmugglingen samt olagliga spanare och desanter som rörde sig i området. Enskilda krigstida händelser, som till exempel bombningarna i Idensalmi i februari 1940, har ökat antalet polisoffer lokalt. Även om stadsområdena framhävs i statistiken har våldshandlingar ägt rum både på landsbygden och i städerna. En enskild, exceptionell händelse kan öka antalet offer på en viss ort avsevärt. Ett exempel på detta är fallen där poliser dödades i Pihtipudas 1969.

Diagram: Den regionala fördelningen av fall där en polis har dött i tjänst

Poliserna representerar alltid sin egen tid och har handlat utifrån den utbildning de fått och den aktuella taktiken. I takt med förändringarna i verksamhetsmiljön har polisen utvecklat och förnyat sina arbetssätt. I de situationer som ledde till att poliser miste livet skulle dagens utbildare säkert kunna hitta felbedömningar. I de flesta fall var situationen dock förknippad med en plötslig och oförutsägbar faktor som någon kunde kalla slumpen, ödet eller till och med otur.

Det hjälper inte att vara efterklok, för det väcker inte en enda dödad polis till liv. På samma sätt skulle man kunna lyfta fram gärningsmännens ansvar: de skulle ha kunnat låta bli att göra sina handlingar. Men det gjorde de inte.