Genom råd, uppmaningar och befallningar

Polisen beger sig alltid till platser som alla andra undviker. Om det inte är någons sak, så är det vår sak.  Äldre konstapel Seppo Ijäs, polisinrättningen i Östra Nyland

 Som utövare av offentlig makt är polisen skyldig att trygga medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, men samtidigt har polisen rätt att begränsa och ingripa i samma grundläggande fri- och rättigheter. Ett exempel på detta är gripande, som hör till polisens befogenheter. Vid gripande begränsas en persons grundläggande fri- och rättigheter kraftigt, till exempel rörelsefriheten eller rätten till personlig frihet och integritet. Å andra sidan kan gripandet trygga en annan persons än den gripna personens grundläggande fri- och rättigheter, till exempel rätten till liv och till personlig frihet och integritet.

En tjänsteman med ansvar för disciplin och ordning

Polisarbetets verksamhets- och servicemodeller har genomgått många förändringar. I början av självständigheten var det vanligt att poliserna hade en klar polistaktik som betonade användningen av maktmedel, men de samhälleliga och lagstiftningsmässiga förändringarna som inleddes på 1960–och 1970-talen förnyade polisens verksamhetsmodeller och arbetsbeskrivning.

Polisen var länge en sträng, fåordad och nästan militär tjänsteman, vars viktigaste uppgift var att upprätthålla disciplin och ordning. ”Onödiga ord” ansågs bara vara störande och orsaka missförstånd. Makten framhävdes när bråkmakare och slagskämpar lugnades ner.  Rätten att använda maktmedel ansågs grunda sig på arbetets karaktär och ifrågasattes inte.  Det fanns ingen lag som föreskrev hur polisen skulle använda fysisk styrka. Genom regeringsformen 1919 fick republikens president makt att ge polisen rätt att använda maktmedel. Enligt polisförordningen 1925 hade polisen rätt att använda nödvändiga maktmedel som inte definierades separat. Enligt strafflagen från 1932 fick polisen använda ”nödvändigt våld” om någon med hot om våld motsatte sig polisen i tjänsteuppdrag.

Lagarna som grund för användning av maktmedel

Polisens skyldigheter, rättigheter och uppgifter föreskrevs första gången i polislagen 1966. Alla bestämmelser om polisens befogenheter inkluderades dock inte i denna lag. Till exempel anhållande föreskrevs i förordningen om införande av strafflagen  och polislagen innehöll inga bestämmelser om maktmedel. Bestämmelser om rätten att tillgripa fysiskt våld inkluderades i samband med reformen av strafflagen 1969. ”Våld” ersattes med ordet ”maktmedel”, som betonade att gärningen var tillåten i arbetsuppgiften till skillnad från olagligt våld. I polislagen infördes 1995 bestämmelser om befogenheter, även en bestämmelse om rätten att använda maktmedel som inte fanns med i den föregående lagen.

Lagstiftningen som gäller polisen har ändrats från ett allmänt bemyndigande mot en noggrannare och mer omfattande reglering där respekten för individens rättigheter och grundläggande fri- och rättigheter betonas. Samtidigt har polisens befogenheter och tillgängliga metoder anpassats till förändringarna i samhället och brottsföreteelserna. Enligt polislagen (2011) får en polis i tjänsteuppdrag använda maktmedel som behövs och kan anses försvarliga för att bryta motstånd, avlägsna en person från en plats, gripa en person, hindra att en frihetsberövad flyr, avlägsna ett hinder, ingripa i ett obemannat luftfartygs färd eller förhindra ett överhängande brott eller någon annan farlig gärning eller händelse.  I lagen betonas polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i första hand genom råd, uppmaningar och befallningar. Enligt lagen har en polisman i tjänsteutövning rätt till nödvärn.

Syftet med polisens användning av maktmedel är att vid behov säkerställa att det egentliga tjänsteuppdraget kan utföras. Det primära målet är att handla så att det kan förhindras att situationen utvecklas till en situation där maktmedel måste användas, om detta kan göras med beaktande av uppdragets karaktär och motståndets farlighet. Polisen får alltså använda maktmedel endast om lindrigare metoder är otillräckliga eller ineffektiva. De maktmedel som används ska stå i proportion till situationens farlighet och det eftersträvade målet och får inte orsaka större skada än nödvändigt. Innan maktmedel används ska personen i den mån är möjligt varnas för att de används. Användningen av maktmedel får inte åsamka den person som är föremål för åtgärden fara eller onödig smärta om detta kan undvikas. Frågan om maktmedlen kan försvaras ska bedömas i efterhand utifrån hur viktigt och brådskande uppdraget är, motståndets farlighet och vilka resurser som står till förfogande.

Vid användning av maktmedel följer polisen principen om minsta olägenhet. Om det inte är fråga om ett brådskande uppdrag bryter polisen inte upp dörren till en bostad, utan skaffar en nyckel så att de kan ta sig in utan att bryta sönder dörren. Om situationen kräver det får maktmedel användas i alla polisuppdrag. Till de vanligaste hör polisens utryckningar, men polisen kan också tvingas använda maktmedel när de griper en person.

En polis som använder maktmedel i alltför hög grad gör sig skyldig till brott. I Finland är detta ett tjänstebrott och straffet beror på hur allvarlig gärningen är. I fråga om misstankar om misshandel är åtalet ofta brott mot tjänsteplikt och misshandel. Utredningen av polisbrott sköts sedan våren 2024 av Centralkriminalpolisen.

Våld mot polisen är ett brott

Poliserna ansåg länge att våld som riktats mot dem hör till arbetet och denna uppfattning har ännu inte helt försvunnit. Det var först på 1980-talet som uppfattningen om att våld mot polisen bryter mot det allmänna rättsobjektet och samhällssystemet blev vanligare.

Enligt Polisstyrelsens statistik har våldsamt motstånd mot tjänsteman ökat på 2000-talet.  På 2010-talet gällde cirka 27 procent av polisens uppdrag våldsamt motstånd, men på 2020-talet är motsvarande siffra redan 38 procent.  I dagens läge möter polisen under sina uppdrag allt fler drogmissbrukare av olika grad och beväpnade personer. Våldsamt motstånd omfattar en mångfald av olika gärningar, såsom att tjänstemannen hotas verbalt eller med något föremål, blir spottad på, biten, fysiskt skadad eller i värsta fall skadad med vapen eller tillhygge.

Tabell: Polisstyrelsens uppgifter om motstånd och våldsamt motstånd mot polis

För att rekvisitet för våldsamt motstånd mot tjänsteman ska uppfyllas krävs enligt strafflagen inte att användningen av våld eller hotet om våld medför följder för tjänstemannen. Även om gärningsmannen eller den som hotar inte konkret förverkligar sin avsikt är det straffbart att använda våld eller hota med våld omedelbart när gärningen har inletts.

Polisens specialgrupper för krävande situationer

Poliserna var länge ”allmänna poliser” som skötte alla möjliga uppdrag som dök upp. Den korta utbildningen gav färdigheter närmast för grundläggande polisuppgifter. Numera kan poliserna specialisera sig inom såväl brottsutredningen som övervaknings- och alarmverksamheten. Särskilt grupper som specialiserar sig på användning av maktmedel, krävande och farliga situationer övar regelbundet. Den grund för yrkesskickligheten som utbildningen ger, betoningen på arbetssäkerhet, mångsidiga övningar samt bra redskap och utrustning har gjort polisyrket betydligt säkrare.

Medborgarnas grundläggande rättigheter, lagarna och polisens principer betonar starkt användningen av de lindrigaste metoderna även i krävande situationer. Polisen utbildar taktiska förhandlare (TANE). Målet med förhandlingen är bland annat att stoppa och lösa konfliktsituationer utan att använda maktmedel. I krävande situationer bildas en TANE-grupp som genom förhandlingar skaffar uppgifter bl.a. om målpersonens sinnestillstånd och krav samt rapporterar till situationsledaren om hur situationen utvecklas. Förhandlare används bl.a. med självdestruktiva människor, i barrikaderings-, konflikt- och våldssituationer och i internationella uppdrag bl.a. vid kidnappningar. De sociala medierna är också en verksamhetsmiljö.

I verksamheten för hantering av folkmassor (JOUHA) förbereder sig polisen på massbeteende som äventyrar allmän ordning och säkerhet. JOUHA-poliserna får också specialutbildning för kriser, naturkatastrofer och nationella storolyckor. Finlands JOUHA-polis strävar efter att minimera användningen av maktmedel och efter fredligt samarbete med en folksamling. JOUHA-gruppen kommer till en plats för att trygga mötes- och yttrandefriheten för demonstranter och säkerställa att evenemanget löper utan störningar samt för att minimera skadorna på såväl miljön som demonstrationen. Gruppens specialutrustning, -utbildning och -organisation samt disciplinerade gruppverksamhet gör gruppens verksamhet speciell.

Beredskapsenheten Karhu verkar förutom vid polisinrättningen i Helsingfors även i hela landet i krävande situationer inom polisverksamheten där det behövs sådan specialkompetens och prestationsförmåga som den lokala polisen saknar. Den polisenhet som har begärt hjälp av Karhu får hjälpen kostnadsfritt.   I beredskapsenheten finns olika insatsgrupper, till exempel teknik-, hund- och terrorbombgrupper samt utbildning och ledning. Karhu används också i arbetet för att bekämpa terrorism och i krävande säkerhetsarrangemang.

Efter skolskjutningarna i Jokela (2007) och Kauhajoki (2008) tillsattes grupper för krävande situationer (VATI-grupper) vid alla polisenheter. Till deras uppgifter hör bland annat att förebygga och utreda allvarliga brott, upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt utföra specialoperationer. Beredskapsgruppens verksamhet riktar sig särskilt till sådana situationer som kräver snabba åtgärder och specialkompetens. Sådana situationer kan vara till exempel fall där väpnat våld används, situationer med gisslan, hot som gäller terrorism eller andra allvarliga störningssituationer.  På plats i en krävande situation är förutom en VATI-grupp även vid behov grupper för taktisk akutvård (TEMS) och taktisk förhandling (TANE) och andra specialgrupper (TEPO, JOUHA, Karhu).

I Finland var det försvarsmaktens uppgift att oskadliggöra explosiva varor efter andra världskriget. På 1970-talet överfördes ansvaret för röjningen av icke-militära explosiva varor till polisen. Numera är TEPO-poliserna (terrorbomb) poliser med specialutbildning i hantering av civila och hemmagjorda explosiva varor och CBRNE-uppgifter (kemiska och biologiska ämnen och strålningsämnen). Varje polisinrättning i Finland har TEPO-grupper.

Utbildningen utvecklades kraftigt på 2000-talet. Kontinuerlig, regelbunden utbildning skapar förutsättningar att hållas med i branschens utveckling och svara på nya hotbilder. Vanliga uppdrag är tillvaratagande av sprängämnen i samband med husrannsakningar, beslag och insamling av explosiva varor samt övervakning av sprängämnestransporter och -arbetsplatser. Utöver amatörernas hemmagjorda ”bomber” påträffas explosiva varor hos yrkesförbrytare och vaneförbrytare. Människor med psykiska störningar som är intresserade av explosiva varor är också en riskgrupp. Internationell terrorism utgör ett eget, allvarligt hot, som medför nya utmaningar för TEPO-verksamheten.