För att få bära tjänstevapen och andra maktmedelsredskap måste man delta i övningar regelbundet. © Sami Hätönen.
I Finland finns det många poliser som inte har skjutit ett enda skott mot en människa under sin karriär. Till skillnad från fiktionen strävar polisen i Finland i verkligheten efter att använda så lite maktmedel som möjligt. Polisen har årligen cirka en miljon uppdrag, av vilka cirka 90 procent kan redas ut verbalt. I allmänhet är de maktmedel som används lindriga, till exempel att kontrollera en person med fysiska maktmedel eller lindrigare maktmedelsredskap som till exempel handbojor, batong och OC-spray.
Vitrinen med maktmedelsredskap på Polismuseets utställning är mycket populär. Både små och större besökare stannar till för att titta på innehållet i vitrinen. Många föreställer sig att polisens användning av maktmedel i stor utsträckning är ”actionåtgärder”. Överraskande många tror att polisen skjuter ofta och till och med rutinmässigt under sina uppdrag. Uppfattningen förstärks av fiktiva serier och spel där spänning skapas genom rafflande jakter, skottlossning och användning av fysiska maktmedel. Dessutom rapporterar medierna med låg tröskel om situationer där polisen har varit tvungen att använda skjutvapen.
Maktmedelsredskap
Polisen i det självständiga Finland har alltid haft maktmedelsredskap. År 1918 slopades svärdet helt med undantag av ridande polisen och befälet. Konstaplarnas svärd ersattes av skjutvapen, handbojor och batong. Gummibatongen som i början tillverkades av Nokia gummifabrik användes fram till 1980-talet. Batongens slogan var berömd: ”missä sana ei auta, siellä tarvitaan Nokian kumipamppua” (När det inte hjälper med ord behövs Nokias gummibatong). Batongen ersattes först av en lång träbatong, sedan av en ihålig plastbatong. Teleskopbatongen började användas i början av 2000-talet.
Bestämmelserna om huruvida tjänstevapnet ska bäras synligt eller dolt har varierat. Pistolen fanns länge i ett läderfodral under uniformsjackan. Vanligtvis fick polisen tjänstevapnet från polisinrättningen, men poliserna köpte också själva vapen. Särskilt på 1980- och 1990-talen ansökte poliserna om tillstånd att använda sina egna vapen i tjänsten, då det gamla vapnet som användes, dvs. FN m1910, inte ansågs vara särskilt funktionssäkert. Till följd av recessionen i början av 1990-talet började offentliga sektorn centralisera och konkurrensutsätta upphandlingarna. Enligt den nya principen skulle polisens uppgiftsanpassade redskap och utrustning vara likadana för alla. Tidigare var polisens vapen en ganska brokig samling i fråga om märken och modeller både mellan polismännen och inrättningarna. Största delen av poliserna övergick direkt från FN m1910 till Glock 17 eller 19, som användes under åren 1991–2010. År 2012 blev Walther P99Q det personliga tjänstevapnet. På 2020-talet har polisen skaffat pistolen Heckler Koch SFP-9 som tjänstevapen.
Gränserna för vapenanvändning diskuterades inom polisen redan på 1970-talet. Efter gisslandramat i S:t Michel (1986) inleddes en omfattande diskussion om ansvarsfrågorna kring polisens användning av maktmedel. Denna diskussion påskyndade ändringarna i lagstiftningen. Syftet med anvisningen om vapenanvändning 1989 var att minska polisens användning av skjutvapen i arbetsuppgifter och det lyckades också. Sedan dess har regleringen av polisens användning av maktmedel ytterligare förnyats och preciserats. Tapani Rinnes bok ”Poliisitaktiikka” (Polistaktik) publicerades 1993 och var startskottet för en systematisk utveckling av utbildningen i användning av maktmedel och fältverksamhet.
På 1990-talet blev det vanligt att ordningspolisen hade en uniform av overallmodell. Med uniformen användes ett synligt bälte för maktmedelsredskap. Konstaplarna höll inte längre tjänstevapnet gömt under jackan och det fanns inte längre någon fick för batongen i uniformsbyxornas sidosöm. Tidigare hade polisen endast haft overaller för specialsituationer och de användes bland annat av Karhu-gruppen, rörliga polisen och hundförarna. Ordningspoliserna ville också ha overall och en del fick använda den med chefens tillstånd, men inofficiellt och till en början endast under nattskift. Tillstånd gavs inte alltid, eftersom overaller enligt förordningen om polisens uniform inte hörde till ordningspolisen. De poliser som använde overall började också skaffa lämpliga bälten för utrustningen och skyddsskor på egen bekostnad. Medborgarna gav positiv feedback och beundrade också den ”ordentliga” utrustningen, men inom arbetsgemenskapen kallades de ibland för ”julgranar”.
Den omfattande reformen av polisens uniform blev klar 1999, men uniformen omfattande fortfarande inte någon overall avsedd för fältpolisens dagliga bruk. På grund av responsen från vanliga poliser inkluderas en fältoverall i klädsortimentet 2002. Det blev nödvändigt att ändra på bältet för utrustningen på grund av att konstaplarna fick ryggbesvär och det uppstod hål i tyget på ryggstöden på bänkarna i polisbilen när bältet skrapade tyget när poliserna steg ur och in i bilen.
Polisen har traditionellt använt så kallade långa vapen som stödvapen. Rörliga poliskommandot hade redan på 1930-talet bl.a. maskingevär. Numera används maskinpistoler, olika gevär och hagelgevär som stöd i polisarbetet.
Polisen införde bland de första i Europa elchockvapen 2005. Numera hör det till polisens standardutrustning. År 2014 började polisen använda projektilutlösaren FN 303 som fungerar med tryckluft och har längre räckvidd. Polisen har använt den relativt sällan, bland annat i samband med hantering av folkmassor eller fördrivning av djur. Hunden är också polisens maktmedelsredskap. Den ska lyda hundföraren, bita och släppa på order. Användningen av polishund är bunden av samma regler som polisens användning av maktmedel i övrigt.
Skyddsutrustning
När polisen bär maktmedelsredskap är det framför allt fråga om beredskap och framförhållning. Polisen ska vara beredd att hantera farliga situationer. Det finns alltid en risk för att polisen eller den som är föremål för uppdraget skadas eller till och med dör. Numera övar polisen regelbundet både på användningen av olika redskap och på olika verksamhetsmodeller.
Arbetssäkerhetsfrågor blev aktuella efter beklagliga situationer. Polisernas skjutskicklighet mättes sällan. Polisinrättningarna ordnade stora gemensamma skjutövningsdagar. Konstaplarna sköt och resultatet kunde vara: kan skjuta eller kan inte skjuta. Därefter var det frivilligt att öva och upprätthålla skickligheten. Explosionen i S:t Michel väckte en omfattande diskussion om polisens användning av skjutvapen. Under uppdragen inträffade skador eller tillbud som kunde ha undvikits med tillräcklig övning.
En polis dog under en övning i Polisskolan 1995. Detta ledde till att polisens systematiska utbildning i vapenanvändning inleddes. Polisinrättningarna fick bland annat egna utbildare i användningen av maktmedel. Innan polisen får bära ett maktmedelsredskap ska hen numera avlägga användarutbildningen för maktmedlet med godkänt resultat. En förutsättning för innehav av tjänstevapen och även alla andra maktmedelsredskap är regelbunden underhållsutbildning. Polisen ska årligen avlägga ett nivåprov för alla de redskap för vilka det krävs ett prov. Detta gäller bl.a. tjänstevapnet.
Före detta polisen Antti Ervasti såg sin kollega överkonstapel Taisto Seppänen dö i ett tjänsteuppdrag i Puolanka 1980. Han drar sig till minnes hur uppdraget inleddes. Det är en bra beskrivning av tidsandan och uppfattningen om arbetssäkerheten. Att uppdraget var brådskande var viktigare än säkerheten.
En kvinna som arbetade i restaurangen ringde och berättade att hon utanför fönstret sett en person med ett vapen som hade en lång pipa, men personen hade inte kommit in. …När jag berättade om situationen konstaterade Taisto att nu är det bråttom, vi måste åka dit genast. På den tiden användes inte skyddsväst varje gång. Den var mycket tung, inte gjord av fiber utan av metall. Det var besvärligt att röra sig med dem och västarna undviks ofta in i det sista. I Puolanka fanns det två västar som förvarades inlåsta i ett källarförråd på nedre våningen. På samma ställe förvarades också maskinpistoler. I tjänstebilens baklucka fanns dessutom alltid ett hagelgevär. Taisto bedömde att situationen var så brådskande att de inte hann hämta skyddsvästar. Som yngre konstapel yttrade jag inga avvikande åsikter. Vi tog pistolerna med oss och hoppade in i Saaben. Rantanen Linda, Suomalaiset poliisisurmat, 2024.
Den tidigaste skyddsutrustningen var tung och klumpig, till exempel vägde den tunga Akvarex-skyddsvästen 17 kg. Bly på framsidan, ingenting på baksidan – det konstaterade en pensionerad polis som besökte museet. 1994 blev en lätt, personlig skyddsväst obligatorisk skyddsutrustning. Numera har alla som arbetar i polistjänst en sådan. Den taktiska skyddsvästen kom 1995. Beroende på uppdraget är hjälm och taktisk väst personlig eller gemensam utrustning. Poliserna i specialgrupper har utöver personlig specialutrustning egen gruppspecifik utrustning som är anpassad till de regionala behoven. VATI-gruppen har bl.a. första hjälpen-, skydds- och kamouflageutrustning, lampor, redskap för arbete i mörker och fordon som lämpar sig för verksamheten. Gruppen får också utbildning i livräddande första hjälpen.
Utbildning, avancerad utrustning och regelbunden övning är en garanti för polisens arbetssäkerhet. Särskilt under 2000-talet har utrustningens material och tekniska egenskaper utvecklats. Dessutom är användarnas erfarenheter viktiga i produktutvecklingen.