Konstapel Vihtori Maakalas tjänstevapen, som han tvingades använda när två berusade män trängde sig in i hans hem.
Att bryta mot förbudslagen (1919–1932) var utbrett. Kring smugglingen och försäljningen av olaglig sprit uppstod ett omfattande organiserat nätverk. Beslagtagna spritkanistrar lyfts ur en båt.
Yngre konstapel Eino Heinonen hittades knivhuggen till döds i Brunnsparken i Helsingfors 1931.
Dödsrisken under förbudslagstiden
Mikko Porvali
Den unga statens samhälleliga problem och förbudslagen
Förbudslagen (förordning om tillverkning, import, försäljning, transport och lagring av alkoholhaltiga ämnen) trädde i kraft i Finland 1919. Lagen hade antagits i storfurstendömet Finland under tsartiden – men i och med de stora politiska förändringarna trädde den i kraft först kort efter att republiken blivit självständig. Lagen var i kraft fram till 1932. Nationen där förbudslagen trädde i kraft stod inför många slags svårigheter i anslutning till upprätthållande av ordningen och lagövervakning. Året innan hade landet drabbats av ett inbördeskrig som gjorde samhällsklimatet brutalare genom såväl egentliga strider som terror från båda sidorna. Stadsstriderna i Tammerfors och Viborg hade lämnat förstörda byggnader och ett stort antal krigsvärnlösa efter sig. Fattigdomen och arbetslösheten i landet var stor och förvärrade samhällsproblemen.
Det totala alkoholförbudet skapade grunden och en marknad för omfattande alkoholsmuggling som snart utvecklades till organiserad brottslighet. Alkoholdrycker importerades med partifartyg över Östersjön från Polen och Baltikum. I landet uppstod nätverk som fick stora ekonomiska vinster genom olaglig alkoholförsäljning. När de ekonomiska intressena ökade tvekade dessa nätverk inte att använda våld för att försvara sina intressen. Mest våld förekom bland konkurrerande grupper, men även polisen fick sin beskärda del. I och med att tröskeln för att använda våld sänktes både av det nyligen avslutade kriget och försvaret av kriminella intressen, blev polisernas arbete ännu farligare.
Förbudslagen blev snabbt impopulär och brott mot den förekom ofta. Detta ledde både till att den allmänna laglydnaden minskade och till att tjänstekåren blev korrumperad. Polisen var inte särskilt motiverad att övervaka den impopulära lagen och följde den inte alltid ens själv. Under smugglingsperioden hade endast de rikaste råd att köpa svaga alkoholdrycker, vilket ledde till att en stor del av användarna övergick till sprit, som var lättare att smuggla. Användningen av starksprit ledde ofta till konflikter och tillspetsade situationer. Även om polisen inte alltid var motiverad att själv övervaka förbudslagen, stötte polisen ständigt på brottslighet, ordningsstörningar och sociala problem orsakade av alkohol.
Skjutvapen var vanliga
Efter inbördeskriget var skjutvapen vanliga och lättillgängliga. Små fickvapen, till exempel revolvrar, var populära bland brottslingarna och användes ofta mot poliser. Polisernas arbetsdag kunde sluta med överraskande och farliga situationer där deras liv var hotat. Att fickvapen var vanliga gjorde polisernas arbete särskilt riskfyllt, eftersom de inte hade lämplig skyddsutrustning eller lämpliga vapen för att svara mot sådana hot.
Under förbudslagstiden förekom en exceptionell våg av våldsbrottslighet i Finland. I slutet av förbudslagsperioden vid övergången mellan 1920- och 1930-talet dödades årligen nästan hundra personer per hundratusen invånare i Finland. I slutet av 1920-talet var det mer sannolikt att falla offer för brott mot liv i Finland än i gangsterkrigen i Chicago eller i östmafians sammandrabbningar på 1990-talet efter Sovjetunionens sönderfall. Detta är den mest brutala tidsperioden i Finlands historia under fredstid, om man inte beaktar den lokala vågen av brott mot liv i några socknar i Södra Österbotten där de s.k. knivjunkarna härjade.
En allt råare atmosfär och politiska läger
Perioden som präglades av våld inverkade kraftigt på polisens arbetssäkerhet. Bitterheten efter kriget och den samhälleliga tudelningen syntes i vardagen och i de situationer som polisen mötte.
Ännu i början av självständigheten var polisen inte en styrka som hela nationen upplevde som trygg och pålitlig. Poliserna rekryterades från leden i det läger som vunnit kriget, dvs. de vita, och ganska länge behövde den som ville arbeta som polis ett positivt utlåtande av den lokala skyddskåren. I synnerhet på landsbygden var den enda polisreserven skyddskårerna som var skyldiga att vid behov bistå polisen.
Polisen skulle genom sin verksamhet visa att den övervakar lagarna jämlikt och rättvist. Detta passade inte alla, särskilt inte de politiska rörelserna längst till vänster eller höger i samhället. Finlands kommunistiska parti var förbjudet genom lag och anhängarna som spred ideologin var beredda att använda våld om de riskerade att åka fast. Samtidigt försökte högerpolitikens anhängare bestrida polisen rätten att undersöka de våldshandlingar som Lapporörelsen begått ”i folkets namn”.
När samhället blev alltmer tudelat och ytterligheterna gick åt olika håll, kunde polisen slutligen inte lita på högerns stöd för att gemföra ordningen och den samhälleliga jämlikheten. Detta ledde till att Rörliga poliskommandot grundades 1930 som skydd mot högerradikalism. Rörliga poliskommandot beväpnades med gevär och pansarbilar och dess ursprungliga uppgift var att trygga rättsordningen särskilt mot kuppförsök. Ett uppror bröt ut i Mäntsälä i februari 1932.
Poliserna arbetade ofta ensamma
Under de instabila samhällsförhållandena och när det rådde förbud mot alkoholförsäljning betraktades poliserna ibland öppet som fiender. Den misstänksamma och alltmer brutala atmosfären försvårade uppgiften att upprätthålla ordningen och utreda brott. Poliserna mötte ofta fientlighet och våld i sitt arbete.
Poliserna arbetade ofta ensamma särskilt på landsbygden, vilket gjorde dem ännu mer sårbara. Poliser som arbetade ensamma var utsatta för överraskningsanfall och farliga situationer där de inte kunde fly eller få hjälp tillräckligt snabbt. Kommunikationsmedel, till exempel radiotelefoner, användes inte ännu på den tiden. Därför var poliserna lämnade åt sig själva i farliga situationer där deras säkerhet var hotad.
Medborgarna hade ett stort antal skjutvapen, men polisen saknade ofta både maktmedelsredskap och utbildning i användningen av dem. Utrustningen var varierande och många poliser köpte med egna pengar en pistol för att skydda sig. Under denna tidsperiod fanns ännu ingen skyddsutrustning (till exempel skyddsvästar eller sköldar).
Polisens förluster
Under förbudslagstiden dödades över 40 polismän i tjänsteuppdrag. Under denna period på tretton år dödades en polis i Finland i genomsnitt var fjärde månad, det vill säga tre poliser per år. Oftast dödades polisen antingen av en berusad spritförsäljare, en smugglare som flydde för att undvika att hamn fast eller av en berusad ung person som tagit med sig ett vapen till danslokalen. Denna period är en av de farligaste arbetsperioderna genom tiderna för polisen i Finland.
Dödsdåden i Lamminkylä 1931
Maritta Jokiniemi
Följande skildring är en av de mest brutala fallen då poliser dödats i tjänst under förbudslagstiden. Två poliser blev utsatta för våld och dessutom polisens hem och familj.
Två ”huliganer och spritlangare” hade länge spritt skräck omkring sig i Lamminkylä i norra Birkala (numera Lamminpää i Tammerfors). På kvällen den 12 maj 1931 larmades byns konstapel Vihtori Maakala för att lugna ner de härjande männen. Han beslagtog männens Mauser-pistol och tog den med sig hem.
Männen fortsatte att supa och vid midnatt började de skrämma byborna bland annat genom att söndra husfönster. Klockan ett på natten flydde en bybo undan fridstörarna och sprang till Maakalas hus. ”Huliganerna” följde efter, trängde sig in i konstapelns hem och krävde att få sin pistol tillbaka. Maakala försökte få ut männen ur huset, men den ena slog Maakala med ett hårt föremål. Konstapeln försökte få sitt tjänstevapen ur skrivbordslådan i kammaren. Han sköt mot den ena inkräktaren, men såg inte ordentligt eftersom han blödde från slaget han fått. Sedan låste sig pistolen och en av inkräktarna försökte slå Maakala med en yxa, men hustrun Eeva lyckades förhindra detta.
Maakala bestämde sig för att lämna huset, då han tänkte att inkräktarna skulle följa efter honom och lämna familjen i fred. Maakala gick skadad cirka 2 km till Epilä polisstation för att begära hjälp. Där fick han tag på överkonstapel Anton Lundqvist, som kallade på en lånad bil med förare samt konstaplarna Frans Vilhula, Sulo Mikola och reservpolisen Akseli Saukkonen.
Hjälptrupperna åkte till Maakalas hus så fort de kunde och där möttes de av en hemsk syn. Inkräktarna hade dödat Maakalas 24-åriga fru och familjens lilla dotter som inte ännu fyllt 2 år satt och grät bredvid mammans döda kropp. Dessutom hade inkräktarna orsakat stora skador i hemmet.
Gärningsmännen väntade på polisen nära huset och hann dessutom hämta ett vapen till efter att de dödat Eeva Maakala. De såg att bilen som poliserna använt var parkerad utanför affären Voima i Lamminkylä och bestämde sig för att gå fram till den. Eftersom poliserna var inne i affären för att kalla på förstärkning från Nokia gjorde föraren sitt bästa för att uppehålla männen som betedde sig hotfullt.
När poliserna kom ut började männen genast skjuta. I denna situation träffades den ena gärningsmännen i foten och överkonstapel Anton Lundqvist träffades i magen. Han fördes till Tammerfors allmänna sjukhus där han avled av sina skador senare på dagen den 13 maj 1931.
”En upprörande, grov och rå hämnd som saknar motstycke”. Pressen rapporterade mycket omfattande och detaljerat om händelsen. Det visade sig att gärningsmännen hyste agg mot poliser och att de även tidigare hade hotat att hämnas på poliserna. Tidningen Helsingin Sanomat skrev om ett blodsdåd som uppvisade oerhörd grymhet och Aamulehti skrev om en upprörande, grov och rå hämnd som saknar motstycke. I Tammerfors ordnades ett medborgarmöte där det krävdes att dödsstraffet skulle återinföras i Finland.
I Birkala häradsrätt dömdes gärningsmannen som dödat Eeva Maakala och Anton Lundqvist till livstid på tukthus för hemfridsbrott, olovligt innehav av skjutvapen, skadande av egendom, dråp och mord. Den andra gärningsmannen dömdes till 13 år på tukthus för hemfridsbrott, olovligt innehav av skjutvapen, skadande av egendom och mordförsök mot konstapel Vilhula.
Epilog
Våren 2019 besökte Raili Leponiemi och sonen Seppo Polismuseet. De överlämnade Railis fars, Vihtori Maakalas, tjänstevapen och annat material om hans livsskeden. Raili Leponiemi, vid tidpunkten nästan 90 år, var den lilla flicka som poliserna hittade bredvid Eeva Maakalas döda kropp. Själv minns hon inte händelserna, men hon har hört berättas om dem. Hennes far arbetade inte länge som polis efter händelsen, utan blev jordbrukare i Mouhijärvi. Railis son Seppo Leponiemi hade fått Vihtori Maakalas tjänstevapen av sin far. Vapnet är det som Maakala använde i ovannämnda situation. Vapnet hade dock låst sig och slutat fungera.
Polismuseets Facebookinlägg den 9 april 2019.
Gripande av smugglare
Nykterhetsdetektiverna Paavo Hämäläinen, Armas Pulli och Iivari Peltoniemi åkte till Humaljoki den 14 juni 1928 för att möta en spritbil. Vid stranden såg de att spritkanistrar som bäst lastades i en bil. Detektiverna anhöll tre smugglare och åkte iväg med dem mot Koivisto. Peltoniemi körde polisbilen, Pulli och Hämäläinen körde bakom med spritbilen och i bilen fanns även personerna som gripits.
Under resans gång märkte Peltoniemi att spritbilen inte längre körde bakom honom så han vände om. Samtidigt kom också köpmännen Sihvonen och Seppinen till platsen och berättade att de sett två män som låg bredvid vägen. När de återvände till platsen hittade de Pulli och 100 meter från honom låg Hämäläinen. Båda var fortfarande vid liv, men dog av skottskadorna när de lyftes in i bilen.
Från Koivisto larmades genast alla poliser och skyddskårsmedlemmarna i närområdet för att ta upp jakten. Klockan 22 hittades spritbilen i Kolkkala by i Kuolemajärvi där den hade kört ut i skogen i hård fart. I bilen fanns 210 liter sprit. Smugglarna greps i Perkjärvi på morgonen.
Den 16 februari 1921 förde äldre konstapel Matti Lindgren en jägarlöjtnant som berusad uppträtt störande på gatan till vaktkontoret i Vasa. På vägen dit hade mannen varit lugn. Plötsligt drog han fram en Browning-pistol på polisstationen och avfyrade flera skott mot Lindgren och överkonstapel Juho Järvi. Båda poliserna dog omedelbart och gärningsmannen flydde genom fönstret.
De andra som befann sig på stationen hörde skotten och sprang efter mannen, men han lyckades fly. Han hittades senare under natten på vinden i ett hus på Fredsgatan. Förklaringen till gärningen var att han på grund av att han var kraftigt berusad hade trott att han kämpade mot bolsjevikerna nära gränsen.