Fakta och fiktion om de dödade poliserna i Pihtipudas

År 1969 dödade en 33-årig småbrukare i Pihtipudas fyra poliser som efter en anmälan hade kommit för att arrestera honom. Enligt de förhandsuppgifter som polisen fått visste man att förövaren hade skjutit i sitt hem och därför hade poliserna utrustat sig med både tjänstevapen och Suomi-maskinpistol. Den tragiska gärningen är det enda i sitt slag i den finska polisens historia – så många poliser har aldrig tidigare dött på en gång i tjänst. I nutidens termer skulle man kalla det massdöd.

Tv-serien och filmen Kahdeksan surmanluotia

Tv-filmen ”Kahdeksan surmanluotia”(Åtta dödliga kulor) i fyra delar, skriven och regisserad av Mikko Niskanen, visades på tv 1972. På basis av tv-serien gjordes också en förkortad huvudfilm med samma namn. I Niskanens film hade polisen en central roll, även om den inte hade huvudrollen. Filmen bygger delvis på verkliga händelser.

Niskanens film blev färdig endast tre år efter att poliserna dött. Filmen måste betraktas ur det dåtida politisk-kulturella perspektivet. Samhällsdebatten blev intensivare i slutet av 1960-talet och televisionen fick sin del av kritiken. I synnerhet de utländska serierna kritiserades för att vara våldsamma och orealistiska. I Yles informativa programpolitiska deklaration från 1966 fastställdes televisionens uppgift: ”att erbjuda en världsbild som baserar sig på riktiga uppgifter och fakta”. Det var viktigt att väcka diskussion och presentera olika, även radikala, åsikter.

Jag visste genast att skotten i Pihtipudas innebar slutet på en lång och konsekvent händelsekedja. Jag förstod att det låg ett helt problemfält bakom detta, berättade Niskanen om sin film. Mottagandet var översvallande, filmen fick Jussi-priset både för bästa regi och bästa manliga huvudroll. Niskanen tilldelades också Statens filmkonstnärspris 1972. Tv-dramat framhävde omständigheternas betydelse och huvudpersonen sågs som deras ”offer”. Arbetslösheten på landsbygden, marginalisering samt klyftan mellan beslutsfattarna och det vanliga folket var aktuella teman som togs upp. Poliserna som förverkligade makthavarnas beslut var offerlammen i dramat.

Konstnärliga meriter

De konstnärliga meriterna i Niskanens film är obestridliga. I en enkät som Yles nyheter gjort 2012 valde filmkritikerna den till en av de tio bästa finländska filmerna. Filmen visades på Museum of Modern Art i New York i oktober 2013. Tidningen The New York Times publicerade en ingående recension av filmen som ansågs vara strålande. I recensionen påstods till och med djärvt att Niskanens film var en förebild till kriminalserierna ”The Wire”, ”Breaking Bad” och “The Killing”. I alla ovannämnda produktioner granskas brott ur olika perspektiv. De orsaker som eventuellt kan ha lett till händelserna synas också ur förövarens synvinkel.

Vad hände i Pihtipudas på riktigt?

Förundersökningsmaterialet som gäller de dödade poliserna i Pihtipudas ger dock en annan bild av händelserna än filmen. I en ungefär tio minuter lång scen dödas poliserna av en trött, orolig och panikslagen man som sköt på långt avstånd. När mannen ser att poliserna närmar sig huset skjuter han de fyra första skotten inifrån huset och de två följande två från gården.  De två sista skotten hörs bara som ljud. Endast efter de första skotten visas hur en del av offren faller till marken och en del försöker krypande gömma sig. Slutligen filmas på långt avstånd hur mannen sticker in vapnet i en snödriva bredvid ett av offren och går längs en stig till grannhuset. Enligt förundersökningsmaterialet omfattade gärningen detaljer som inte tyder på att gärningsmannen skulle ha haft panik eller varit ängslig.

De grymmaste delarna av gärningen kommer inte fram i filmen. De fyra poliserna gick efter varandra längs en snöig stig mot huset. Mannen öppnade eld med sin Sako-studsare (kaliber 7×33) från farstufönstret när poliserna var på cirka 50 meters avstånd. Två av poliserna föll omkull på stigen, den tredje till vänster om stigen och den fjärde tog skydd bakom en gran. Mannen fortsatte att skjuta, gick till sist ut och arkebuserade på kort avstånd en av konstaplarna som låg på marken och den som hade försökt fly. Efter att mannen dödat poliserna stack han ner sitt vapen bredvid det offer som dödats först. Utifrån de tomma hylsorna som hittades kan man dra slutsatsen att åtminstone tio skott sköts. Varför avslutade inte förövaren sin brutala gärning utan fortsatte tills alla poliser säkert var döda? Denna fråga är obegriplig och förblir en gåta i all evighet.

Dom och benådning

Skytten dömdes till livstida tukthusstraff för att uppsåtligt ha dödat fyra personer.  Han frigavs 1982, dvs. efter cirka 12 fängelseår, benådad av president Mauno Koivisto.  År 1996 begick mannen ett nytt brott mot liv då han dödade sin exfru. Han dömdes som förstagångsförbrytare eftersom det var så länge sedan livstidsdomen. Då uppstod en livlig debatt om benådningen av gärningsmannens livstidsdom. Det ansågs att den bild fiktionen hade skapat av den skyldiga, dvs. att han var ett samhällsoffer, hade påverkat beslutet om frigivning i alltför hög grad.

Niskanen hade troligtvis gjort sig förtrogen med polisens förundersökningsmaterial. En konstnär åtnjuter naturligtvis konstnärlig frihet och Niskanens film är ett lysande exempel på fiktionens inflytande och kraft. Med hjälp av fiktion är det lätt att framhäva en önskad synvinkel eller tona ner fakta som är väsentliga för verkligheten. Det är också skäl att diskutera fiktionens ansvar i de fall där verkliga händelser behandlas, eftersom fiktionens sanning lätt blir den ”officiella” sanningen för allmänheten. Man kan inte modifiera sanningen godtyckligt enbart genom att hänvisa till den konstnärliga friheten.

I verkliga livet är de som dödats inte de enda offren för brott mot liv, utan även offrens och förövarens anhöriga och närmiljö orsakas lidande. Till exempel Veikko Riihimäki (53 år) som dödades i Pihtipudas sörjdes av fru och ett barn, Onni Saastamoinen (37 år) av fru och ett 3 månader gammalt barn, Pentti Turpeinen (33 år) av fru och fyra barn och Mauno Poikkimäki (31 år) av fru och två barn.

De långa skuggorna från dödsfallen i Pihtipudas

Konstapel Onni Saastamoinens son Heikki Saastamoinen var tre månader gammal när hans far dog. I en intervju som Polismuseet gjorde kom han ihåg hur faderns död har påverkat hans och hans mors liv. Även om han inte har några minnesbilder av sin far har händelserna i Pihtipudas påverkat honom i årtionden.

Att växa upp utan far

Jag var familjens förstfödda. Min far var 38 år och min mor 27 år när jag föddes. Jag minns att jag som barn drömde att min far kom tillbaka och att vi träffades i hemmet. Det var ett barns längtan efter sin far, men den har i detta skede försvunnit.

Som äldre har jag förstått att faderlösheten har satt sina spår. Min mor gifte aldrig om sig. Jag växte upp utan en far eller äkta man att ha som förebild. Ibland skulle jag ha behövt goda råd av min far. Detta är kanske en av orsakerna till mina egna skilsmässor. Kanske hade jag varit en bättre far och make, om jag haft en far att ta efter i livet.

Självklart minns jag inte att jag gick miste om min far. Säkerligen tog min far mig ibland i famnen eller stoppade om mig. Det hade ju varit ännu värre om detta hade skett till exempel med ett äldre barn som har levt med fadern. Jag har växt upp helt och hållet utan far.

Min fars död var en fruktansvärd handling som inte kan förklaras på något sätt, men jag hittade en orsak. Min far dog därför att han försvarade lag och ordning, han offrade sig för vårt land. Det är en mycket bättre orsak för en far att vara borta än om han skulle ha kört berusad mot en telefonstolpe och dött.  Han dog som hjälte. För en äldre person skulle förlusten ha varit mycket mer traumatisk, omfattat hela livet och dessutom sträckt sig över flera generationer.

Hur händelsen hanterats i familjen

Jag har inte hört berättas särskilt mycket om själva händelserna.  Det kan hända att jag aldrig får veta vad som verkligen hände. Jag har hört berättelser och läst tidningsartiklar. Detta har gett mig en uppfattning om händelserna.

Min mor tog på sig en offerroll och kom aldrig riktigt över händelserna under sin livstid. Det fanns inte tillgång till krishjälp 1969. På en liten ort skulle det kanske inte ens ha funnits tillräckligt med hjälp för fyra familjer. Min mor upplevde att hon lämnades ensam och att hon borde ha fått mer stöd.  Det gjorde henne bitter trots att hon också hade pionjäranda och en stark vilja att överleva. I början hade det kanske funnits misstankar om hur hon skulle klara sig ensam med barnet. Därför tänkte hon att hon måste visa att hon klarar sig.   Dessutom var hon ny på orten och kände ingen. I de övriga familjerna var situationen annorlunda eftersom de bott på orten länge.

Jag vet inte om de andra änkorna upplevde detsamma.  Kanske de höll kontakt med varandra i början, jag känner inte till det.  Senare hade vi i alla fall inte umgåtts med dem. Jag träffade Riitta Turpeinen en gång på ett scoutläger för över 40 år sedan när hon var där som kock och jag var ledare. Visst kände vi ett unikt band mellan oss. Den här tragedin förenade oss.

Jag tror att andra människorelationer bröts på samma gång. Min mor förstod inte att hon inte var den enda som hade förlorat något. Hon hade bara känt min far en kort tid, men hans familj hade känt honom i årtionden. Hon förringade de andras förlust, vilket ledde till konflikter och vi hade knappt alls kontakt med min fars släkt trots att vi flyttade till hans hemgård. Min mor ville inte ta emot hjälp eller råd om hur hon borde ha gått tillväga. Därför kunde ingen riktigt hjälpa oss. Det borde ha skett helt på min mors villkor.

Hon fick änkepension och det levde vi på till sist. Hon började arbeta först när jag var ungefär 12 år. Vi hade ingen boskap trots att ladugården hade renoverats. Min farmor sade att allt förstörs när det inte används. ”Ta nu ens får”, sade hon. På det sättet fick vi får. Jag tror inte att det var någon ekonomisk vinst med dem när vi var tvungna att göra hö utan traktor eller häst. Det var kanske snarare terapi för min mor, någonting som höll henne kopplad till vardagen.

Huset finns inte längre, det är sålt. Jag har ibland besökt min fars grav. En märkvärdighet är förknippad med detta. Kistorna är i annan ordning än namnen på stenen. Jag och min mor förde syrener från gården till graven. Jag minns att min mor placerade blommorna på den plats där kistan fanns, inte på min fars namn. Jag vet inte vad som har hänt. När minnesmärket för offren restes ville min mor inte att vi skulle delta.

Som polisson i skolan

Jag blev förbryllad när de andra barnen började tala om detta i skolan. Är jag verkligen berömd för det som hänt min far? Jag blev också mobbad i skolan. Alla Pihtipudasbor älskade ju inte precis polisen. En del av dem som mobbade mig och deras familjer hyste större sympati för Pasanen.

Jag var ett enkelt offer för översittarna i och med att jag, sonen till en polis, saknade någon som försvarade mig då jag hade varken far eller bröder som skulle kunna komma till undsättning. Det är verkligen ett under att jag klarade mig utan större trauman. Det spår som lämnat kvar var kanske en viss misstänksamhet mot människor och osäkerhet om huruvida jag hör till gruppen eller inte.

Skolvåld förekom även på den tiden. På fredagar fick jag ofta stryk när jag väntade på skoltaxin. Dessa var inte livets ljusaste stunder. På något sätt var översittarna säkerligen irriterade över att jag var bra i skolan. För mig var det viktigt och värdefullt att vara son till en polis. Därför tänkte jag säkert att man måste vara ärlig i skolan, göra läxorna och svara på frågorna.

När jag försökte berätta det för min mor trodde hon inte på det. Det var hemskt att inte få någon hjälp. Jag förundrar mig över hur Gud lät mig överleva och att jag inte gav upp eller började göra tokigheter. Det fanns inget annat alternativ än att klara sig och gå vidare, tro på framtiden. Till alla lycka blev jag inte längre mobbad i högstadiet.

Minnet av min far

Min fars polisfotografi hänger fortfarande på väggen hemma hos mig. När jag hade det knappt under studietiden använde jag min fars blå uniformsskjortor och långa jacka som inte längre hade polissymboler. Jag har också sparat tidningsartiklar.

Jag har berättat för mina barn varför de inte har någon farfar. Farmor lever ensam därför att farfar är död. Han var en polis som sköts av en man. Säkerligen har vi talat om detta och jag vill minnas att det också väckte rädslor hos barnen. Kan det gå så även om polisen borde skydda oss? Är inte polisen säker själv heller?

Min mor var tre veckor gammal när hennes far stupade i kriget. Jag hade egentligen tur då jag var redan tre månader när min far dog.  Vi har ett fotografi där hela familjen är tillsammans. Jag sitter i famnen på min far.  Min mor fick aldrig se sin far och fick aldrig sitta i famnen på honom. Även detta kan ha varit en orsak till att min mor tog på sig en offerroll.

Dödsfallen i Pihtipudas har inte fallit i glömska

Under en flygresa talade jag med personen som satt bredvid om våra familjer och särskilt om våra fäder. Jag berättade att jag inte riktigt har någon erfarenhet av detta eftersom min far blev dödad i Pihtipudas. Personen beklagade sorgen och kom väl ihåg händelserna.

Jag har också upplevt tråkiga möten.  I mitten av 1990-talet kände en person igen mig på tåget och kom fram och sade till mig: ”Pasanen handlade rätt, alla poliser borde dödas”. Jag hade svårt att svälja detta. När en berusad man var av den åsikten, tyckte jag det var bättre att byta plats än att stanna kvar och argumentera. Personen var helt okänd för mig. Jag har också vid ett annat tillfälle fått höra: ”Jaså det är du, det var riktigt lagom åt din far. ”

Följden av Mikko Niskanens film Kahdeksan surmanluotia

I Pihtipudas var Niskanen känd. Det var inte hans film som diskuterades i första hand. Det ansågs snarare att Niskanen inte längre var välkommen till orten. Mannen borde ha hissats upp i flaggstången mitt i byn efter att han gjort den filmen. Jag känner inte till hans motiv.

Jag har inte deltagit i dessa diskussioner och jag har inte tittat på Niskanens produktioner.  Jag förstår att han har försökt och även lyckats beskriva en småbrukares trångmål. Han skulle säkert ha gjort en riktigt bra serie om han inte hade blandat in de dödade poliserna i den. Enligt mig var beskrivningen av allt elände till och med ett försök att rättfärdiga gärningen. Som vänsterorienterad ville Niskanen framhäva misär och fattigdom. Jag har inte haft intresse att fördjupa mig i detta desto mer. Jag anser att filmen blev en säljande tragedi på offrens bekostnad. Händelseförloppet presenterades annorlunda, vilket inte gör offren eller deras familjer rättvisa.

Upphovsmannen har blivit benådad med anledning av sin film. Även om han inte skulle ha blivit benådad har han avtjänat sin dom. För mig spelar det egentligen ingen roll hur lång domen var. Min far var ändå borta.  Trots det var det obegripligt att gärningsmannen benådades redan efter tolv år. Av denna orsak hyser jag inte någon särskilt stor respekt för president Koivisto. Min mor och jag talade aldrig om detta. Jag har hört något om gärningsmannens senare skeden. Det gick inte bra för honom.  Någon har säkert jämställt sig mer med honom än med polisen. Det finns alltid någon som indirekt anser det befogat att döda en representant för ordningsmakten. Naturligtvis inverkar det om man själv är mer på andra sidan lagen.  Själv har jag inte hamnat på fel sida av lagen. Min fars arv har säkerligen inverkat även på detta.

En Saastamoinen har redan dödats på en stig, det kommer inte att bli en till

I början av 2000-talet hamnade jag i en situation där jag och min fru hotades med vapen. Min fru föreslog att vi skulle fly in på en stig i skogen. Jag konstaterade att ”en Saastamoinen har redan dödats på en stig, det kommer inte att bli en till”. För mig var det en mycket spontan reaktion. Jag såg att personen som hotade med vapen vacklade till och bestämde mig för att handla. Jag lyckades få bort vapnet ur hans hand. Jag hade inte tid att fundera utan det var bara att handla och jag lyckades. Polisen hämtade mannen.