I skuggan av och under kriget

Under andra världskriget fördes tre krig i Finland: vinterkriget 1939–1940 och fortsättningskriget 1941–1944 mot Sovjetunionen samt Lapplandskriget 1944–1945 mot Tyskland. Finland hade olika allierade i varje krig. Strider utkämpades längs hela den långa gränsen, de största på Karelska näset. Över 90 000 finska soldater stupade och antalet permanent invalidiserade var på samma nivå. Cirka tusen civila miste livet när Sovjetunionen bombade finska städer och gjorde partisananfall.

Under vinterkriget förklarades Åbo som operationsområde och poliserna i regionen blev då en del av Försvarsmakten. Det är ibland svårt att definiera gränsdragningen mellan militärpolisen och polisen. Bland militärpoliserna fanns ett stort antal före detta poliser och deras erfarenhet av polisarbetet ansågs vara särskilt värdefull. Det är bra att beakta att militärpolisen under fredstid är en del av Försvarsmakten och inte hör samman med den krigstida terminologin.

Polisarbetet under kriget

På kvällen den 12 oktober 1941 åkte konstapel Tauno Kuusaro på ett uppdrag till Tohmajärvi skyddskårshus. Han hade med sig extra konstapeln Vihtori Pajarinen. Orsaken till uppdraget var en grupp berusade män som uppförde sig störande på ett kafé nära huset. När polisen kom till platsen hade männen redan avlägsnat sig, men en stund senare kom några soldater. En av dem ville tala med Kuusaro om en tidigare händelse och de gick över till skyddskårshuset för att samtala.

När männen steg in i byggnaden öppnade soldaten eld mot Kuusaro med en Mauser-pistol. Under den kamp som följde efter det första skottet sköt han ännu flera gånger och försökte också skjuta mot konstapel Pajarinen. Kuusaro avled av sina skador. Han hade varit polis sedan 1930 och sörjdes av fru och tre små barn.

Denna händelse inträffade mitt under det blodigaste kriget då Finland kämpade mot Sovjetunionen. En stor del av den manliga befolkningen tjänstgjorde inom militären och vid fronten stupade och sårades soldater hela tiden. Kuusaros död omfattar nästan samma element som i många andra fall under det självständiga Finlands historia då en polis har dödats. Alkoholbruk, uppenbarligen ett olagligt vapen och en överraskande situation där våld mot polisen var oväntat. Riskerna i polisarbetet var således desamma trots att nationens situation var helt exceptionell.

Både poliser och medborgare var utsatta för faror under kriget.  Polisens grundläggande uppgift var densamma både i fredstid och under krig, det vill säga att förhindra och lösa brott. Krigstiden förde med sig olika typer av brottslighet i samhället och polisen var tvungen att handla i en förändrad verksamhetsmiljö. Den största förändringen var att unga män ryckte in och deltog i striderna. De personer som begår en stor del av brotten i det civila samhället var nu till största delen borta. I synnerhet i början av vinterkriget återspeglades detta som en kraftig nedgång i brottsstatistiken, då antalet brott minskade kraftigt. När männen kom på permission från fronten ökade brottsligheten.

Nya uppgifter under kriget

Till polisens nya uppgifter under kriget hörde att övervaka mörkläggningarna. Städerna mörklades för att de sovjetiska flygplanen inte skulle upptäcka dem antingen för att bomba dem eller använda dem för att bättre kunna hitta fram. Ransonering infördes, vilket innebar att man till exempel endast fick köpa en viss mängd kaffe om det var tillgängligt. Detta skapade svarta börsen-handel där varor såldes vid sidan om ransoneringssystemet. Evakueringen av befolkningen från städerna och flyglarmen sysselsatte polisen. Dessutom var det polisens uppgift att utreda skadorna som bombningarna orsakat och dödsorsaken beträffande civila som dött i bombningarna. Även brott som inte var förknippade med kriget förekom och polisen skulle även ha tid att reda ut dessa.

Under vinterkriget var poliserna befriade från tjänstgöring. En polis som ville åka till fronten var tvungen att avgå från sin tjänst utan någon garanti att kunna arbeta som polis efter kriget. Under fortsättningskriget fick poliserna behålla sin tjänst även om de åkte till fronten. Det utdragna kriget påverkade polisens uppgifter. Polisen använde mycket tid till exempel till att söka desanter och rymlingar som gömde sig på hemmafronten. På grund av det stora antalet soldater som kom på permission patrullerade poliserna på landsvägarna och tågen. Tågpatrullering var farligt arbete, eftersom många män som kom på permission från fronten hade druckit alkohol och ofta hade de en kniv eller något annat vapen på sig. Detta blev flera polisers öde.

Polisoffer på hemmafronten

En av de dystraste stunderna för polisen i Finland inträffade den 17 februari 1940, då Sovjetunionen bombade Idensalmi med 33 bombplan. En brandbomb träffade polisstationen och fem poliser dog: äldre konstapel Eino Ollikainen, yngre konstapel Taimi Aulis Karhulahti, yngre konstapel Oskari Turunen, extra konstapel Aku Laitinen och reservkonstapel Pekka Kokkonen. Under vinterkriget bombades Idensalmi hårt och sammanlagt 42 finländare dog.

I Riksarkivets databas över personer som stupat i Finlands krig 1939–1945 finns 141 namn förknippade med uppgifter som omfattar ordet polis. Detta är naturligtvis inte ett heltäckande sampel av poliser som har stupat i kriget, men ger ändå en tillförlitlig bedömning av antalet personer som varit polis i det civila och stupat under vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget.

Under krigen dog poliser på hemmafronten bland annat när de övermannade berusade, grep rymlingar samt tog fast och sökte desanter. Vid fronten dog personer med polisbakgrund av samma orsaker som andra finska soldater: explosiva varor och splitter från artilleriet och kastarna, kulor från gevär och andra vapen och av andra dödliga orsaker. En del av dem försvann permanent, men största delen kunde föras tillbaka till hjältegravarna i Finland.

Efter krigets slut var det svårt för många soldater att återgå till livet i fredstid. Detta återspeglades i polisuppdragen under åren efter kriget, när männen som återvänt från fronterna hade rikligt med alkohol och vapen. Konstapel Tauno Kuusaro dödades 1941 av en berusad och beväpnad person. Hans öde var inte bara ett enskilt fall i den finska polisens historia. Ett stort antal personer med polisbakgrund stupade vid fronten, men i förhållande till det enorma antalet stupade var polisens offer likadant som andra yrkeskårers i Finland.