Skylt som på 1920- och 1930-talet visat vägen till kriminalpolisens kansli vid Helsingfors polisinrättning. Kriminalpolisen utreder och avslöjar brott för att åtalsprövning ska kunna ske. Kriminalpolisen ägnar sig också åt brottsförebyggande verksamhet och vidareutvecklar metoder för brottsutredning.
Även om jag kan förklara döden yrkesmässigt medger jag att döden är förknippad med någonting mer än biologi och yrkeskunskap. Att arbeta med döden gör en ödmjuk och man gör sitt bästa för att allt ska redas ut. Man får aldrig slarva när det är fråga om döden – utredningen måste göras så bra som möjligt, inte ”ditåt”.
Erkki Salo, lärare i brottsutredning vid Polisskolan, berättade om krävande brottsutredning på ett sätt som jag starkt identifierade mig med. Allt grundar sig på tanken om att rättvisa ska förverkligas. De anhöriga och hela samhället väntar på att ett fall ska redas ut och jag ville vara med i detta arbete.
Jag har varit intresserad av utmaningar. Ibland måste man lämna sin bekvämlighetszon, men det är precis det som främjar yrkesutvecklingen. Arbetet kändes meningsfullt när ett omfattande, krävande fall var utrett och klart.
Överkonstapel Marko Lehtoranta. Han arbetade med krävande brottsutredning vid polisinrättningen i Tammerfors åren 2003–2015. Sedan 2016 undervisar han i utredning av dödsorsak vid Polisyrkeshögskolan.
Utredning av dödsorsak föreskrivs i lag och dödsorsaken ska alltid utredas innan den avlidne begravs. Dödsorsaken utreds i Finland som en medicinsk eller rättsmedicinsk utredning. Om dödsfallet har berott på en sjukdom och den avlidne har behandlats av en läkare under sin sista sjukdom, skriver behandlande läkaren eller en hälsocentralsläkare dödsattesten och utfärdar begravningstillstånd. Obduktion kan göras vid behov.
Endast en femtedel av dödsfallen i Finland undersöks av polisen. En vanlig missuppfattning är att polisen till exempel utreder alla dödsfall som inträffat i hemmet. Polisen leder utredningen av dödsorsaken om dödsfallet har varit oväntat, om det inte är känt att det berott på en sjukdom eller om det finns anledning att misstänka att orsaken är ett brott, ett olycksfall, självmord, förgiftning, en yrkessjukdom eller en behandlingsåtgärd. Även när dödsfallet inträffat under särskilda förhållanden, t.ex. när personen varit gripen eller gjort sin värnplikt, görs en rättsmedicinsk utredning. Den primära uppgiften för polisens utredning av dödsorsak är att på ett tillförlitligt sätt utreda dödsorsaken och dödssättet samt säkerställa att ett eventuellt brott uppdagas. På så sätt tryggas medborgarnas rättsskydd och rättssystemets tillförlitlighet.
Om dödsfallet är förknippat med ett brott är det polisens uppgift att samla in all tillgänglig information och allt bevismaterial i anslutning till händelsen. Undersökningen måste vara opartisk. Det betyder att man i utredningsarbetet söker bevis både mot och för den misstänkte. Ingen får behandlas som skyldig förrän domstolen har fattat sitt beslut. Brottsutredningen är en officiell och laglig process vars syfte är att utreda sanningen om brottsmisstanken och skapa en grund för huruvida ärendet kan föras vidare till domstol.
När utredningsarbetet har utförts avslutar polisen utredningen och upprättar ett förundersökningsprotokoll över hela materialet. Denna helhet överförs till åklagaren för behandling, dvs. för åtalsprövning. Om bevisningen är tillräcklig och det finns sannolika grunder för att personen är skyldig, väcker åklagaren åtal och ärendet framskrider till rättegång.
Den tyngsta situationen för anhöriga är när en person har varit försvunnen länge, men hittas varken levande eller död. I en sådan situation är kommunikationen och interaktionen med de anhöriga särskilt utmanande. Även om de anhöriga troligen vet inom sig att deras närstående som varit försvunnen länge är död, skulle det innebära en slutpunkt att hitta kroppen – de skulle få något de kan begrava och en plats de kan besöka för att minnas.
Hur det känns att leva i ovisshet kan man ungefär föreställa sig, men smärtan kan man inte känna. Situationen är osäker och oavslutad. Dessutom lyfter medierna med regelbundna mellanrum fram dessa frågor, vilket säkerligen inte gör det lättare.
År 2007 deltog jag i ett seminarium i Uleåborg där mamman till en länge försvunnen person höll ett känslofullt tal. En brottsjournalist höll också ett föredrag där han försvarade sin kvällstidnings sätt att berätta om brott. Någon i publiken ställde en kritisk fråga om inte sättet att skriva kränker de anhöriga och visar vanvördnad, eftersom nyhetsrapporteringen snarare verkar vara penningorienterat frosseri som är allt annat än mänskligt. Journalisten blev lite irriterad och påstod att de anhöriga beaktas. Jag anser dock att man i nyhetsrapporteringen ofta glömmer att visa respekt för de anhöriga och att lämna dem i fred. Överkonstapel Marko Lehtoranta, Polisyrkeshögskolan.
Rättsmedicinsk utredning av dödsorsak
När man hittar en avliden som dött under oklara förhållanden är det vanligen en polispatrull som kommer först till platsen. Poliserna avspärrar området och säkerställer att ingen rör vid något. I detta skede har även de poliser som arbetar inom utredningen underrättats. Först undersöks den avlidne av de tekniska utredarna som har skyddsutrustning. De dokumenterar eventuella skador på den avlidne och förhållandena på händelseplatsen. Som bevismaterial tas bland annat fingeravtryck och DNA-prov. De gör en brottsanmälan och den avlidne förs för att obduceras. Rättsläkaren förpliktar polisen att närvara vid obduktionen. I oklara fall är färska fynd och läkarutlåtanden av största vikt för utredningen. De taktiska utredarna kommer till platsen när tekniken är klar och de för ärendet vidare. Idealsituationen är att båda utredningarna är med genast från början.
Polisen hör den brottsmisstänkte och vittnena i anslutning till händelsen. I allvarligare fall kan polisen bli tvungen att tillgripa åtgärder som lagen tillåter, såsom anhållande eller husrannsakan, för att brottet ska kunna utredas.
Att lämna dödsbud är en av polisens mest krävande uppgifter
När polisen ansvarar för utredningen av dödsorsaken är det också polisen som lämnar dödsbud till de anhöriga. Det är en av polisens mest krävande uppgifter. Uppgiften kräver förberedelser, empati och gedigen yrkesskicklighet. Om det är möjligt ska de anhöriga alltid informeras ansikte mot ansikte. Dödsbud ska helst inte lämnas per telefon. Ett undantag är om den anhöriga till exempel befinner sig utomlands eller av annan orsak inte är anträffbar. I allmänhet besöker två poliser de anhöriga.
De anhörigas reaktioner varierar kraftigt, från förkrossande sorg till chock. En person i chocktillstånd kan verka lugn, ta itu med någonting som är mindre viktigt, till exempel koka kaffe, eller så kan personen till och med vägra tro på det som berättas. Det sistnämnda är den mest obehagliga situationen för den som lämnat dödsbudet, eftersom man inte kan vara helt säker på om personen har förstått det som berättats.
I det ögonblick en människa öppnar dörren för en polis som kommer med dödsbud, förändras hennes liv helt. Informationen är förkrossande och något som aldrig upprepas. Även om denna uppgift hör till polisens tjänsteuppdrag, är det ingenting som avklaras som hastigast eller i förbifarten. Det måste göras utan brådska, med respekt och värdighet.
Jag och min kollega undersökte ett fall där en ung man hade hoppat av taket på ett högt hus i närheten av Tammerfors centrum. Först verkade det som om någon skulle ha hjälpt till, men vi fick inga bevis på det. När den avlidnes identitet var utredd åkte vi till pappans bostad i Annala nära Kaukajärvi och som vanligt gick vi i bilen igenom alla väsentliga detaljer vi kände till om fallet. Vi kom överens om att jag är den som talar i första hand, men om jag av en eller annan orsak inte klarar av det tar min kollega över. Enligt befolkningsdatasystemet bodde pappan ensam.
Jag ringde på dörrklockan och dörren öppnades av en man som var äldre än oss. Vi presenterade oss och säkerställde att han var den vi sökte. Jag bad att vi skulle få komma in i lägenheten. Jag berättade för mannen att hans son hade dött genom självmord. Mannen svarade ingenting på det utan bad oss sätta oss och frågade om vi ville ha kaffe. Vi tackade artigt nej. Lägenheten var ganska asketisk, men där var snyggt. Bostaden var typisk för en äldre ensam man. Kanske lite instängt, men allt tydde på att mannen skötte bra om bostaden. I vardagsrummet fanns ett ovalt soffbord, två fåtöljer och en liten soffa. En bokhylla på väggen. Enkelt men välfungerande.
Mannen bad att vi sätter oss på soffan, gick tyst till bokhyllan och tog några fotoalbum. Han satte sig på soffan mellan oss och öppnade det första albumet. Vi satt alla tyst och tittade på foton. Mannen visade bilder av sin son som nyfödd, dopet, födelsedagar, daghemsfoton, skolfoton, konfirmandfoton och mycket annat. Stämningen var påtaglig. Mannen satt mellan oss böjd över albumen, jag tittade snabbt på min kollega och såg att han också var rörd. Det är svårt att beskriva allt jag tänkte, men det var någonting i det ögonblicket som jag aldrig glömmer. Vi besökte mannen för att berätta att hans enda barn har avlidit och han ville berätta om sonens liv för oss med hjälp av fotografierna. Det var en stor ära. Dödsbud till en far, överkonstapel Marko Lehtoranta, Polisyrkeshögskolan.
Numera åker allt oftare en präst eller krishjälpsarbetare från socialjouren tillsammans med polisen för att lämna dödsbud. De kan stanna hos de anhöriga efter att polisen avlägsnat sig. Efter uppdraget går patrullen vanligen igenom situationen genast när de sätter sig i bilen. Ibland kan situationen kräva grundligare diskussion. Att sopa känslorna under mattan fungerar inte på lång sikt. En bra chef anar situationen och kan föra ärendet vidare om det behövs samtal.