Hantering av traumatiska situationer vid polisen

När vi kom till polisstationen samtalade vi en stund med dem som varit närvarande och sedan åkte vi hem. Den främsta känslan i det skedet var trötthet och alla muskler i kroppen kändes spända som en fiolsträng. En bra beskrivning av hur händelsen i sin helhet inverkade torde vara att initiativförmågan var borta under ett par dagar efteråt och jag bara tog det lugnt. Även en liten uppgift verkade kräva ett separat beslut till exempel att ”nu måste jag stiga upp från stolen”. Efter händelsen ordnades naturligtvis debriefing i Äänekoski och dessutom ordnades separat debriefing för räddningspersonalen i Viitasaari. Jag fick en uppfattning om händelsernas s.k. tidslinje först efter den andra debriefingen. Händelsen påverkade inte min sömn och upptog inte mina tankar. Jag har senare kommit fram till att den viktigaste faktorn var att jag talade om händelsen så många tiotals gånger med olika aktörer och att min roll inte var att ansvara för utredningen eller lyfta döda kroppar utan jag var situationsledare. Men händelsen glömmer jag aldrig. Konginkangas den 19 mars 2004, ur boken Sen keikan muistan.

I polisarbetet går det inte att undvika kritiska händelser och situationer som framkallar stress. Vem som helst av polispersonalen kan tvingas möta och hantera följderna av dessa situationer. Till exempel efter skolskjutningen i Kauhajoki 2008 svarade kundrådgivarna vid polisinrättningen på samtal både från oroliga anhöriga och medierna i en mycket känslig situation. Stress kan sätta allas psykiska och fysiska resurser på prov. En kritisk situation kan bli en traumatiserande upplevelse.

Polisen behöver inte tåla allt

Även om psykisk styrka och uthållighet betonas i polisutbildningen och antagningsprocesserna, skyddar ändå inte yrkesrollen eller uniformen mot traumatisering. När en människa traumatiseras och när hon inte gör det har ingenting att göra med hennes svaghet eller personliga val. Symtomen kan vara mycket kraftiga, men de kan människan inte heller reglera själv. Under årens lopp har vi på Polismuseet hört berättas om ett stort antal uppdrag som inte glöms. För någon har det varit en väpnad hotfull situation, en hemutryckning som plötsligt förvandlades till någonting annat, att som första patrull komma till den plats där det begåtts ett familjemord, en skolskjutning eller en storolycka, att se en arbetskamrat skadas eller att möta föräldrarna vid en plötslig spädbarnsdöd. Det finns massor av exempel. Platser, lukter, ljud, enskilda meningar återkommer till och med många år efter händelsen. Även en långvarig utredning, till exempel i anslutning till brott mot barn, kan orsaka kumulerande stress och ha en traumatiserande verkan.

Polisen har genom tiderna tvingats tåla våld och krävande situationer.  Länge ansåg man att otrevliga händelser hör till yrket och att var och en måste klara av stressen från belastande fall på egen hand och efter bästa förmåga. Under en lång tid var polisernas enda kamratstöd att tala med en bekant patrullkamrat och det är fortfarande viktigt.  Många har gått igenom det de upplevt i bastun med stöd av arbetskamrater och alkoholhaltiga drycker.  Att tala med en patrullkamrat under ett uppdrag är fortfarande ett mycket viktigt stöd, när man vid sidan av arbetet också kan diskutera mer personliga frågor.  I kafferummet småpratas det mycket och mellan sig har poliserna kunnat skämta till och med om allvarliga teman.

Polisens yrkeskår präglas av gemenskap. Det har tidigare stärkts av bland annat internatboende och gemensamma fritidsintressen, i synnerhet idrott. Denna gemenskap har varit den bärande kraften i många av de berättelser vi har hört.  Gemenskapen är inte längre likadan, men yrkets specifika drag är fortfarande en faktor som svetsar samman poliserna.

De första stegen vid debriefing

Arbetarskydd är arbetsgivarens lagstadgade skyldighet. Arbetsgivaren är skyldig att sörja för arbetstagarnas psykiska och fysiska säkerhet och hälsa i arbetet. Ansvaret för att lösa och hantera svåra och utmanande situationer får inte läggas på en enskild arbetstagare eller på den grupp som upplevt den kritiska situationen. Arbetsgivaren ska reda ut och identifiera olägenheter och riskfaktorer på arbetsplatsen samt i den mån det är möjligt sträva efter att undanröja dem eller minska deras följder.

Debriefing började diskuteras på 1990-talet, då eftervård började anses vara nödvändig även i polisyrket.  Den föråldrade attityden att ”här behövs ingen hjärnskrynklare” försvagades. I arbetsgemenskapen syntes detta när en kollega fick hjälp i stället för att bli alkoholiserad eller arbetsoförmögen.

Eftervård diskuterades redan 1986 efter gisslandramat i Jakobacka–S:t Michel. Varken de av gisslan som överlevt eller polisen fick eftervård. De psykiska efterreaktionerna skulle redan ha kunnat behandlas och lindras med utomstående hjälp. Inom polisförvaltningen uteslöts detta alternativ redan i inledningsskedet, eftersom fokus i första hand riktades på att hitta de skyldiga.

År 1993 dog äldre konstapel Antti Murtomäki när en bil som flydde i Drumsö i Helsingfors körde på honom utan att sakta farten och göra några undanmanövrer. På grund av denna händelse ordnades en debriefing vid polisinrättningen i Helsingfors. Alla som hade berörts av fallet, även cheferna, deltog.  Bil- och passagerarfärjan Estonia sjönk i slutet av september 1994 och sammanlagt 852 personer miste livet. De svåra och krävande räddnings- och utredningsarbetena berörde i synnerhet räddningsverket och polisen. Efter Estoniatragedin infördes vid polisinrättningen i Åbo ett system för debriefing som framskred stegvis.

Den första nationella föreskriften om åtgärder som bör vidtas efter kritiska situationer trädde i kraft 2012. Defusing leds av en specialutbildad polis genast efter händelsen. Defusing ska ordnas före arbetsskiftets slut för dem som varit med om situationen. Det är obligatoriskt att delta i defusing, men de fortsatta åtgärderna är frivilliga. Den som leder samtalet får inte själv vara delaktig i det som hänt.

Defusing grundar sig på kamratstöd. Det är inte fråga om vård, utan man lyssnar och går igenom det exceptionella uppdraget med de poliser som varit med om det. Defusing kan ha stor betydelse för att arbetstagarnas funktionsförmåga ska upprätthållas och hjälper åtminstone deltagarna att förstå vilka känslor de kan ha efter den traumatiska eller kritiska situationen. De får också höra hurdana tankar andra som varit i samma situation har.

Defusing ska ordnas

• i situationer där ett vapen har använts
• i hotfulla situationer där polisen har varit tvungen att använda vapen
• i situationer där det har inträffat ett dödsfall, en kollega har avlidit eller skadats allvarligt
• när polisen har utsatts för våld eller hot om våld
• i en särskilt uppskakande situation
• när polisen har hotats
• när polisen har blivit utsatt för riktade trakasserier.

Defusing ska ordnas med låg tröskel om det i den kritiska arbetssituationen har funnits en studerande som utför arbetspraktik, en arbetstagare som nyligen inlett sin karriär eller har börjat arbeta med nya uppgifter eller en annars oerfaren arbetstagare.

Postraumaworkshopar

Efter skolskjutningen i Kauhajoki (2008) införde polisen posttraumaworkshopar. Initiativtagare var överkonstapel Pasi Härkönen och doktorn i administrativa vetenskaper och kriminalkommissarie Juha Järvelin, som skrivit en doktorsavhandling om polisens arbetssäkerhet.  Den krishjälp som var tillgänglig vid polisen var ändå otillräcklig. De gjorde sig på egen bekostnad förtrogna med posttraumaworkshopar i USA och beslutade att börja med workshopar även i Finland.

Den första workshopen i Finland ordnades 2010. För närvarande ordnas polisens tre dagar långa posttraumaworkshopar två gånger varje år. Resultaten har varit uppmuntrande och deltagarna har fått konkret hjälp med sina posttraumatiska symtom. Man kan delta i posttraumaworkshoparna som en del av efterhandsåtgärderna när det har gått minst ett halvår efter den kritiska situationen. Personer som upplever kumulativ stress med anledning av sitt arbete kan också delta i workshoparna. Var och en som känner ett behov kan själv söka sig till en posttraumaworkshop, men en person som gett sitt samtycke kan också hänvisas dit av de närmaste cheferna och företagshälsovården. Workshopen är avsedd för alla anställda inom polisförvaltningen – alltså inte bara för polispersonalen, utan också för bland annat väktare och personer som utför expert-, tillstånds-, förvaltnings- och stabsuppgifter.

Poliisin Tuki ry hjälper i akuta situationer

Poliisin Tuki ry samlar in medel för rehabilitering av poliser som skadats allvarligt i tjänsteuppdrag och för stöd till anhöriga till poliser som dött i tjänsteuppdrag. Stödet kan vara en engångsersättning eller bidrag under en längre tid. Särskilt vid dödsfall vidtas omedelbara åtgärder för att stödja familjerna. Detta är föreningens styrka då stödåtgärderna kan vidtas snabbt i en akut situation utan någon stel byråkrati.

Bakgrundsföreningar till Poliisin Tuki ry, som grundades 1964, är Finlands Polisorganisationers Förbund, Suomen Nimismiesyhdistys och Poliisilakimiehet. Föreningen är politiskt obunden och deltar inte i fackföreningsverksamhet.

Föreningens tillgångar omfattar aktier och med intäkterna från dessa har bidrag kunnat delas ut. Föreningen skaffar dessutom medel genom att ta ut årsavgifter av sina medlemsföreningar, ta emot donationer eller testamenten samt ordna penninginsamlingar eller lotterier eller sälja understödsprodukter. Våren 2025 ordnade Helsingfors polismusikkår tre Skyddsängel-konserter och intäkterna från programbladen styrdes till föreningen Poliisin tuki.

Föreningen ger alltså endast ekonomiskt stöd, men medlemmarna i lokalföreningarna kan på många sätt hjälpa familjer som behöver stöd. I en akut situation ges förutom psykiskt stöd även konkret hjälp, till exempel genom att hjälpa till med gårdsarbeten eller oavslutade byggprojekt, gå till butiken eller skjutsa barnen till hobbyer.

För en patrull förändrades en handräckningssituation i en handvändning 2021. Poliserna väntade utomhus på att de anställda från socialväsendet skulle avlägsna sig, men så förändrades allt. Mannen sköt plötsligt en av poliserna i huvudet på cirka två meters avstånd. Polisen klarade sig till slut med förvånansvärt små fysiska skador, men den psykiska återhämtningen tog sin tid. Då fick polisen hjälp av Poliisin Tuki ry.

Tack vare understödet från Poliisin Tuki ry behövde jag inte oroa mig för kostnader eller inkomstförluster eller för ekonomin. Fallet berörde naturligtvis också min familj och stödet har också täckt deras kostnader. Dessutom täcker stödet framtida kostnader och nödvändiga behandlingar, särskilt för mina familjemedlemmar. När jag skriver denna text märker jag att samma känslor som för ett och ett halvt år sedan väcks. Hjärtat börjar bulta och jag blir svettig om händerna. Jag minns allt mycket tydligt. Processen har varit lång och hovrätten meddelade det slutliga avgörandet först på vårvintern 2023, ganska exakt ett och ett halvt år efter händelsen. Jag upplever att det var först då som den slutliga återhämtningen kunde börja. Nu behöver jag inte längre spela på lotto, utdrag ur boken Sen keikan muistan.