Minnestavla i Tammerfors. Minnestavlor över poliser som dött i tjänst finns åtminstone vid polisinrättningarna i Helsingfors, Sydvästra Finland, Österbotten, Inre Finland och Östra Nyland.
Poliser som dött i tjänst är ett tema som säkert intresserar många, även mig. När jag jämförde förteckningar och artiklar om gamla fall märkte jag att de innehöll en hel del motstridigheter. Namnen, dagarna, åren och fallen varierade och blandades ihop. Detta började besvära mig så mycket så jag bestämde mig för att undersöka ämnet lite bättre. Mängden material varierade stort beroende på fallet. Allt material och all information jag har fått fram kommer från öppna källor. Jag har inte sökt någon information om ämnet i myndigheternas system. Jag har ingen rätt att göra det eftersom det inte hör till min tjänst. Beträffande fallet som gällde Tomi Keskinen är situationerna delvis förknippade med mina egna minnesbilder av kommunikationen. Jag arbetade nämligen själv under den tragiska natten.
Viktiga källor för mig var tidningarna Suomen Poliisilehti och Poliisimies. Även i dem upptäckte jag många sakfel när jag sökte födelsetider och -platser. Även dödstiden var ibland oriktig trots att tidningarna rapporterade om fallen ganska snabbt. Det effektivaste sättet jag kom på för att vara säker på dödstiden var att ta reda på vad det står på gravstenen. Det var ett omfattande arbete att reda ut var offren är begravda. Församlingarna och begravningsplatsernas förvaltare hjälpte mig i varierande grad. Även i detta sammanhang stötte jag på de gällande dataskyddsbestämmelserna och med hänvisning till dem vägrade en del att lämna ut uppgifter till mig.
Numera finns det olika söktjänster för gravplatser som var till stor hjälp. Beträffande en del äldre gravar är situationen tyvärr den att de inte längre existerar, eftersom det inte finns någon som tar hand om dem. På vårarna har jag väntat på att snön ska smälta så att jag får besöka begravningsplatserna. Det enda sättet är nämligen ofta att systematiskt söka igenom begravningsplatsen för att hitta rätt grav. Visst har jag många gånger träffat begravningsplatsansvariga som hjälpt mig hitta en viss grav. Detta arbete har lett till tusentals körkilometrar och under många somrar har jag använt ett stort antal lediga dagar och semesterdagar till detta. Och ännu finns det många platser att besöka.
Nationalbibliotekets digitala arkiv har också varit en mycket viktig informationskälla. I många fall har gamla dagstidningar förklarat händelseförloppet och dödsannonser har hjälpt mig att hitta gravplatsen och få information om den avlidnes karriär och familjeförhållanden.
Jag upplevde det också mycket störande att endast poliser som dött av våldsdåd ansågs ha dött i tjänst. Poliser har emellertid dött under arbetsskift i olyckor såväl under övningar, i trafiken som i olika situationer som är förknippade med arbetet. En annan grupp som inte beaktats tidigare är personer som utfört polisuppgifter under kriget och inte varit vid fronten men som dog till följd av krigshandlingar, till exempel under bombningar. Jag anser att även dessa personer har dött i tjänst. Jag skulle gärna se även deras minnesplaketter på väggen. Det har också förekommit fall som är pinsamma för polisorganisationen. Polisen har varit på sitt skift men gjort någonting helt annat än det som hört till arbetsuppgifterna eller vad som är lämpligt och slutligen har det resulterat i att polisen har dött. De utgör en kategori för sig på denna dystra lista.
Under projektet har jag kontaktat släktingar, makar, barn, syskon och arbetskamrater till en del avlidna. Samtalen har varit givande och väckt starka känslor hos alla parter. Trots att även tråkiga minnen har väckts av att jag tagit kontakt, har människorna uppskattat att deras avlidna maka eller make, far, släkting och arbetskamrat inte har fallit i glömska. I vissa gamla fall har jag också kunnat informera de anhöriga om händelseförloppet. Tidigare har personen endast varit en polissläkting som avlidit i arbetet.
Tommi Nevalainen
Väktare
Polisinrättningen i Östra Nyland